En pandemi som inte är över om fyra månader

Även om jag alltid försöker hålla mig någorlunda à jour med vad som sker i världen har jag aldrig haft samma rutin av att gå in på svenska nyhetssajter som jag haft under dem senaste tre månaderna. Det har blivit en av alla mina nya rutiner att gå in på både Aftonbladet, Expressen, DN och diverse andra mer regionala källor säkert fyra-fem gånger om dagen. Med allt som sker känns det ibland som att man konstant håller andan inför nästa katastrof, och just nu är det som att de avlöser varandra. Nu har vi dessutom kommit till en fas där om vi inte själva på något sätt blivit drabbade av Covid-19, så känner vi någon som har det.

Kanske känner vi inte någon som faktiskt insjuknat i viruset, men det var ju å andra sidan aldrig heller den största faran med hela pandemin. Det tror jag inte någon, varken amatörmässigt eller proffesionellt kunnig inom epidemiologi någonsin påstått. Faran var ju alltid effekten kraven på social distansering skulle ha, och nu har fått, på samhället och de som bär upp det. Vi läser varje dag om nya företag som tvingats sätta en spik i dörren och ansöka om konkurs. Och det är ju inte små verksamheter som faller. Om något är det väl de som faktiskt har en chans att ta sig igenom det här, medan jättarna dukar under en efter en. Och det är bara dem första effekterna. Vad förlusten av livsuppehälle, brist på socialt umgänge och frisk luft kommer att kosta folkhälsan, det vet inte. Rättelse, HUR mycket det kommer att kosta, det vet inte. Tillåts man att sia fritt så är det kanske anledning till att Sveriges kontroversiella strategi mot Covid-19 i det långa loppet inte kommer visa sig vara helt fel. Konsekvenserna måste mätas i andra parametrar än bara dödsfall. Men det är ett annat inlägg, för det här ska handla om något annat.

Det ska handla om att huvudnyheten i samtliga svenska medier jag klickade in mig på imorse handlade om Paolo Robertos första tv-intervju, bara timmarna efter att han gripits för att ha köpt sex. Jag tryckte spontant igång intervjun men stängde av den lika snabbt igen, och jag vet inte vad som lämnade sämst smak i munnen. Faktumet att Paolo Robertos ljusskygga kvinnosyn blir huvudnyhet i en tid där världen brinner, eller det faktum att händelsen antagligen inte skulle blivit en nyhet överhuvudtaget hade den inte involverat en offentlig person? För det här är en pandemi så djupt förankrad och globalt accepterad att inom loppet av tolv timmar ges en man som de facto köpt en annan människa, medialt utrymme på bästa sändningstid för att “tala ut”. Paolo får sitta lite medfaret klädd och berätta om hålet han har i sin själ som han aldrig kan fylla. Om lyckan han egentligen upplever men aldrig tillåter sig själv att känna. Och såklart, för att poängtera att det var första gången han köpt sex. För det är det ju alltid när vi tagits på bar gärning med något vi inte borde ha gjort, eller hur?

Jag har varit arg hela dagen. Arg och uppgiven. Uppgiven för att världen var trasig långt innan 2020, och att idag bara var ännu en påminnelse om det. Arg över att till skillnad från ett coronavirus så är pandemin kallad misogyni fullt synlig. Det är vi som väljer att inte se den. Vi låter den finnas och uppmuntrar dess spridning, trots att den skördat fler offer än Covid-19 eller någon annan medicinsk pandemi någon har gjort eller kommer göra. Och så länge som förövaren får komma till tals, offentlig person eller inte, innan offret, så är vi inte ens i närheten av något vaccin. För vad vet vi egentligen om offret i den här saken? En kvinna ifrån “ett fattigt europeiskt land”. Bristen på information om alltifrån ålder, nationalitet, historia till hennes version av det som skett talar sitt egna tydliga språk, det har inget värde. Var hon ett offer för trafficking? Var hon här av “fri” vilja? Inte för att fri vilja har något att göra med att sälja sin kropp. Det är frågor vi får ställa oss själva medan Paolo förklarar att det inte handlade om henne, utan om honom. Det kanske är det ändå han haft rätt i. Problemet är inte henne. Problemet är honom. Både som individ och som struktur.

Det som svider allra mest, det är att Sverige ändå är ett av världens mest jämställda länder, där sådant här pågår allra minst. Och att vi ändå inte är bättre än så här. Och det svider varje gång jag blir tillfrågad om hur “det är” i Sverige, av människor ifrån helt andra kulturer, bakgrunder och verkligheter. Med blida ögon ser de framför sig lägenheter med IKEA-möbler och betald föräldraledighet. A-kassa och yttrandefrihet. Fri utbildning och fri sjukvård. Allemansrätt och snö. Och jag håller med men kan inte hålla mig för att hålla upp en brasklapp om Jantelagen och patriarkalt förtryck, och så ofta faller det för döva öron. För någon som bara vill kunna försörja sin familj utan en konstant oro över att få det att gå ihop, de ger oftast blanka fan i både passiv missunnsamhet och oönskade tjuvnyp. Det kommer alltid finnas de som önskar att de hade våra problem. Jag hoppas bara att vi inte tillåter det att sluta bekämpa dem.

Världen ser antagligen likadan ut imorgon som idag, men vi kan alla göra något.

Att vara flygande i en tid som inte flyger

Det som att vara flygande innebär allra mest, det är att befinna sig på dem knutpunkter vi just nu blir avrådda att hålla oss ifrån. Flygplan, flygplatser, tåg, bussar, hotell och stadskärnor. Det är min vardag att vara omgiven av ett konstant surrande. Att andas samma luft och att finnas till i samma rum som väldigt många människor är vad det innebär för mig att vara på jobbet. Och precis lika uttömmande som just det kan vara, så ger det stillheten och tystnaden mellan varven ett helt annat djup. Det är två av mina finaste stunder.

Fast näst efter att vara vårdpersonal, så är nog vårt yrke det som folk avundas minst just nu, vilket är en ganska stor kontrast till hur det brukar förhålla sig. Jag är van vid att varje gång jag träffar vänner som inte jobbar med det som jag gör, så får jag samma frågor om och om igen. Vart flyger ni? Vilka flygplan jobbar ni på? Hur länge stannar ni på varje ställe? Det är som att fascinationen för det här yrket är så beständig att dem allra flesta inte tröttar på att ställa samma frågor om och om igen, eller att få samma svar tillbaka gång på gång. Det är väl så det är med riktigt bra historier, man vill gärna höra dem igen. Trots att man vet slutet. Jag älskar ju mitt jobb, så jag berättar gärna igen och igen. Det är ingen möda. Det är en ynnest att alltid få känna sig intressant. Det är det verkligen.

Jag ska erkänna att jag först inte kände mig berörd. Egentligen har jag fortfarande ingen anledning att känna oro. Jag vet att jag själv klarar mig ifall mitt jobb skulle upphöra. Inte enbart för att jag haft privilegiet att kunna bunkra för tider av snålblåst, men för att jag är en sådan person som alltid löser det. Det är något vi har gemensamt i den här branschen. Så jag är inte orolig varken för min egen del, eller för mina nuvarande eller tidigare kollegors skull. Vi är driftiga människor, och det är också anledningen till att vi jobbar med det vi gör. Det går inte att se världen i svart och vitt, och klara av det här jobbet. För mellanrummet mellan den stora världen och den lilla människan är en enda stor gråzon, och det är vår arbetsplats.

Just nu tänker jag lika mycket som dem flesta andra. Det mesta av det vi trott oss kunna ta för givet har ryckts ifrån oss utan förvarning, och jag tror att många av oss kanske inte vet vad man känner. Det är väl så med chock, att det bara är en enda överväldigande känsla som inte går att sätta fingret på innan den bestämmer sig för vilken form den ska anta. Och jag kan inte bestämma mig för hur det känns att gå på till jobbet om några dagar. Om mitt jobb ens finns kvar om några dagar. Är det idiotiskt, eller heroiskt? Är det riskabelt, eller nödvändigt? Såklart kommer jag att gå till jobbet. Det gör vi ju alltid. Vi möter alltid upp när ingen annan gör det. Vi flyger över jular, födelsedagar, tolvslag, bröllop och begravningar. Tiden stannar inte för oss, och vi tillåter att den inte gör det. Det är inget nytt i det jag skriver. Vi säger det hela tiden, och inte för att klappa oss själva på axeln, utan mer som en försiktig påminnelse att världen fungerar för att någon annan just nu gör någonting som du själv inte skulle vilja göra. Så bevarar vi ödmjukheten. Men just nu fungerar inte världen, och det var ingen beredd på. Vi har alltid varit dem som levt i nuet. Det går liksom inte att ha det här jobbet ifall man inte gör det. Planering och framförhållning blir sekundärt i ett yrke där närvaro och fokus alltid måste finnas med.

Visst älskar vi att resa. För visst smakar osten lite bättre i Frankrike än hemma? Och visst är skymningen målad i andra färger på en kust i Marocko, än den är på Västkusten? Det är små saker som gör den stora skillnaden för oss, men det lustiga är att vi skiter egentligen i att resa. Jag kommer ifrån en väldigt liten familj, och jag vill tro att det är det som gjort mig till en relationsbyggande människa. Någonstans försöker vi väl alla bygga upp det vi inte fick gratis? Så oavsett om jag befinner mig i Tokyo eller i Sydney, och om än bara för ett ögonblick får chansen att insupa en annan atmosfär och känna tacksamhet för just det, så är det ju så lite värt mot att dricka ett glas vin med någon av sina närmsta, och dela livet med dem på plats. Oftast lyckas vi hitta en balans mellan det stora och det lilla, och det är så vi ser till att leva. Det mesta av det ni ser på Instagram betyder egentligen ingenting, det är bara platser. Och även världens trångaste utrymmen kan kännas tomma utan någon att dela dem med. ”Det är lätt att odla myten om sitt eget liv om man bara har gödsel, kanske är det därför som grannens gräs verkar så mycket grönare – eftersom det är fullt med skit!”, skrev Fredrik Backman i ”Folk med ångest”. Det som faktiskt spelar roll, det kanske vi inte delar med oss lika ofta som vi borde.

Det som fångade mig när jag som 19 åring började flyga för SAS, det var den avslappnade fysiska kontakten, och murarna den raserade. Att varmt krama om någon man knappt har sett förut. Att lägga handen på en främlings underarm för att visa att man lyssnar. Att ja, bara sitta närmre varandra. Det finns väl knappt någon annanstans. Jag vet inte vad om det numera kan räknas som en arbetsskada eller en arbetsförmån, men alla som känner mig vet att jag är en väldigt taktil människa. Kulturbetingat är väl det enda man inte kan påstå att det är. Om det är någonstans i världen människor redan var duktiga på att hålla avstånd till varandra redan i förväg, så var det väl i Skandinavien, lustigt nog. Alla ni som läser, som jag någon gång arbetat tillsammans med, behöver nog inte ens en förklaring. Ni fattar precis. Och ni som inte riktigt förstår, så vill jag poängtera att denna särskilda fysiska närheten också alltid burit en respekt med sig. Såklart är varje möte och varje plats situationsbetingad, och det går inte att generalisera bortom det. Men den här närheten, det är den som gör att vi så ofta ser på varandra som familj även när vi ibland inte vet mer om varandra än våra förnamn. Ibland vet vi inte ens det. Jag har själv stått med brustet hjärtat och gråtit i en kollegas famn jag aldrig mött förr, och samtidigt känt mig helt trygg. Låter det inte märkligt? Jag har hållit många händer, både gett och fått många varma goa kramar och jag har tittat in i väldigt många ögonpar under årens gång. Det har gjort mig till en bättre människa att få vara en del utav en sådan kultur. Och den kulturen har varit likadan i alla flygbolag jag arbetat för.

Att vi just nu avråds från att göra precis allt det, det gör att jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Att behöva använda munskydd och skyddshandskar ombord. Det är så bisarrt. Så skränande bisarrt när det naturligaste världen, helt plötsligt upphör att vara det. Och jag undrar så vilken värld vi återvänder till, när alltid är över? Att leva i nuet har nog fått en ny innebörd för oss alla. Det vill jag mitt i mörkret tro bär något fint med sig på längre sikt.

Jag läser det ni skriver, lyssnar till det ni säger och reflekterar. Det enda jag någonsin velat uppnå med mitt skrivande är att uppmana till mer lyssnande, och kanske blir det just precis det vi tar med oss när det här är över. Att vi lyssnar mer innan än efter.
Ta hand om er där ute. Vi fixar det här också.

On life and death in Ukraine

Beyond outskirts of gray despair, clusters of identical domiciles and streets the frozen night seemed to have deterred of all life, Kiev slowly materialised in the distance as the taxi crossed over the Dnipro river, inertly floating like oil underneath. The burly cab driver smoked in the car and blasted the radio and drove like you drive when you know a place inside out, one hand on the wheel and the other attending his cigarette. Building by building, church by church, the frost-riddled city towered up outside. The humming of the engine became a slight vibrato as the car rolled over the cobblestones flooring the heart of the city. Feeling the car rattle so familiarly from driving through just about any European small town made Kiev a little bit smaller as well.

Shivers ran down my spine as we drove past Maidan, Kiev’s Independence square. I watched the documentary ”Winter on Fire” on Netflix recently, a 98 minute depiction of the Euromaidan demonstrations in 2013-2014, starting on the very same day, six years ago. A story of peaceful demonstrations turning into full-scale revolution, as the Ukrainian government tried to quash public protests. It took me longer than 98 minutes to watch it. It was one of those evocative documentaries where you have to press pause, sit in some form of thoughtful silence, inhale, exhale, and then continue to watch again. I looked out on the now bare square, echoing empty around the pedestal monument penetrating the night sky. This immense square, every inch filled. Filled throughout an entire winter. Filled with the kind of fateful civil courage someone from my background will never fully understand.

Later, I was at the hotelbar. The bar man held up an empty wineglass against the light and squinted with his eyes, so tiny they almost disappeared into his hard, meaty face. He twisted and studied it meticulously before continuing to wipe it with a linen napkin. Barely had I lifted my hand to wave of his professional attentiveness and to say “Don’t worry about it” when his gaze met mine and a tiny smile materialized at the corner of his mouth. He extended the glass to me by the stem and as if he could sense my restlessness, he said in a matter-of-factly broken English “We has to always make time to make the nice”. I nodded in recognition as I took the glass. It’s somehow always the little things that makes all the difference, we just tend not to notice them. Kiev would be a lot like this.

Gaps between the washed walls outside the window revealed a lilac sky as we rose early the following morning, heading towards the pinnacle of this trip; Chernobyl. A place which seems to be on everyone’s lips lately. I remember when I first learnt of the Chernobyl disaster. I was not old, perhaps 13 or 14, and I remember reading everything I could find about it. I found it so fascinating, so daunting, so unbelievable. Perhaps not so much the accident itself but more so the areas that the accident rendered uninhabitable. Villages and cities, turning into ghost towns more or less over night. It was such a strange feeling to be about to see it all with my own eyes. And perhaps an even stranger feeling when I later did.

The first checkpoint laid some 30 kilometers off the site of the accident. A humble shed of corrugated iron on the crisp countryside. We shuddered in the piercing cold, and the only ones not seemingly demoralised by the sinking quicksilver were the two Jehovas witnesses, task-focused and ready for new-recruits where they stood to the side, bundled up and armed with placards and brochures. After we’d shown our passports, we were allowed inside of the exclusion zone.

A single tiny road shot through the coniferous forest of pines, growing so tightly the outside whizzed by like walls of evergreen. At first, there was nothing but trees. Then came the first derelict houses, almost undetectable in between and behind dead shrubbery, on both sides of the road. First only a few, then a lot more. Tiny boxes in the same colors as the barren surroundings and barns with sunken roofs. People observed and silenced. Almost a reverent silence. But a silence that wasn’t reverent, was the silence outside.

We made stops in a few of the minor villages once home to a Soviet bourgeoisie, and had a walk around. Window frames echoed empty in many of the high-rises, overtaken by vegetation. Bushes growing out go cracks in walls, trees on rooftops. Inside, everything was stripper bare. Wires pulled out of floors, walls and ceilings for copper. Shards of glass shattered across every floor. The only tiny remnants of a previous life once happening here a few strips of tapestry, a single laced curtain. We put down our feet and minded our voice levels as if we had walked into a library. But there was no one to be quiet for.

In Pripyat the never inaugurated ferris wheel stood out against the sky like a steel skeleton, riddled with rust and moss. Pripyat was different to the tiny villages. Possibly because it was easier to picture life there. A Soviet pride erected in the middle of nowhere, sprawling with modernity and now nothing more than an urban graveyard. We walked along avenues encroached to tiny paths by vines, snaking up every tree and snarling up every wall. Stood on the edge of an olympic swimming pool long depleted of water, several tiles missing.

From the rooftop of one of the residential buildings, the containment of reactor 4 in the power plant stood out like a tiny chunk of metal in a vista of pine green. Later, up close, it was so gigantic it could fill a vision of sight. To be standing right in front of it, only separated by a chainlink fence, frlt bizarre. Perhaps because we didn’t really take it seriously. Perhaps, because we did. It’s hard to find words for it. I think the silence of the whole place consumed my words. The only sound coming from the yellow geiger meter going crazy as it came close to the ground, giving off a frantic beeping sound. I grew up in the forest, and I know the plentitude of forest sounds like sing-a-long songs. The creaking of barren branches, the rustle in fallen leaves, the cooing of wood pigeons. This quietude wasn’t the absence of noise, it was the absence of life. I shuddered, and I shudder thinking back of it. I didn’t hear a single bird chirp during the entire day, and that was perhaps the most visceral part of the entire experience.

Coming back to Kiev was like coming back to another world. Stopping for a short moment to feel rays of the morning sun warm our skin in the crisp air, and watch them carry on, glint of the gilded domes and be swallowed by the river, somehow made the whole excursion feel even more surreal. It was as if the simple pleasures and liveliness of the Ukrainian capital made the mere thought of a nearby place so devoid of it unthinkable. I don’t think the Kiev we had time to experience was anything similar to London or New York where you kind of just feel like it’s only you and the city. And perhaps that would deter some. For us I feel like it intrigued us to look a bit closer, and when we did we discovered a different city than the daunting, cold capital it might come off as at first glance.

I think of the gay club we tracked down to go dancing. A venue which from the outside looked nothing less than a place where mafia settlements would take place, being an unlit office building behind a dark parking lot. First we wondered if we had the right address, then we saw the little entrance sign saying that ladies had to pay double to get it.m. On the inside it was as filled with the same love and acceptance you’d expect in a similar place but in another, perhaps more accepting corner of the world, and that made it special, and important. You can be anywhere and literally just cross over a simple threshold and enter into a different world, and the reminder that love always finds a way had me feeling the sun on my face one more time.

It is almost always people that make the difference. Which is a shame for someone like me who’s normally prefer the whole me-and-the-city setup. But I would have to admit that I miss out sometimes. The people that crossed our paths here made me think of that. Probably because they had a sincere genuineness about them. In taxis, restaurants, bars, supermarkets. An attentiveness to eye contact, listening and above all, an eager to be of service. I believe this is precisely why Kiev had the air of being a lot smaller than it is. Because that kind of thoughtfulness is more rare in truly big cities, as if people’s attention is alway needed elsewhere.

Ukraine, I might have to come back for more.