Påminnelser om andra verkligheter

Påminnelser om andra verkligheter.

Det var mitt i natten och vi stod i avgångshallen på flygplatsen. I sista minuten hade vi hunnit boka en biljett åt henne. En enkelbiljett. Jag vill inte säga att hon behövde fly, fast det var ju det hon gjorde. När hon berättat för sin pojkvän att hon var gravid och inte ämnade behålla barnet, då hotade han med att gå till polisen. Och hade han hunnit, så hade han fått rätt. I det landet hade han varit den som fått rätt. Så utan val stod hon där, medfaret iklädd dem första kläderna hon hittat att kasta på sig. En av dem starkaste jag känner. Och jag minns hur bräcklig hon såg ut medan vi såg henne gå igenom säkerhetskontrollen. Förändrad på något sätt. Som att hennes verklighet blivit en annan. En verklighet hon väl bara fått en inblick i, men som är så många andras, utan möjlighet att komma iväg. Hon kom iväg. Till en plats där hon fick välja själv. Hon hade möjligheten, så den gången gick det bra. Eller bra kanske är ett konstigt ord. Hon undslapp, i bristen på egna rättigheter.

Vi var 17 år och jag väntade utanför tjejtoaletten när min vän kissade på en sticka. Efteråt satt vi på en förstutrapp och delade en cigarett under tystnad medan två streck uppenbarade sig på den lilla displayen. Avsaknaden av ord talade för sig själv medan röken långsamt singlade sig uppåt i den råa oktobermorgonen. Dagen efter följde jag med henne till Ungdomsmottagningen. Ett samtal i ett tryggt rum senare fick hon en tablett, och sen fick livet gå vidare. Under gymnasieåren kom det att ske ett par gånger, med ett par olika vänner. Jag var ofta den som följde med. Aldrig var det något särskilt, och idag ser jag tillbaka på det som något av det mest särskilda. Möjligheten. Enkelheten. Tryggheten. Det fria valet. En overklighet för så många, på så många platser.

En vän till mig växte upp med i Sydamerika, i en värld långt bortom föräldraledighet och månatliga barnbidrag, där verkligheten i sig ständigt var en kompromiss. När han var fem år gammal ringde hans dagmamma till hans mamma. Hon var bekymrad för honom, och hon tyckte att han uppvisade oroväckande tendenser eftersom han föredrog att umgås med flickorna istället för med pojkarna i klassen. Detta alarmerande beteende tyckte dagmammans att en psykolog skulle få utreda, för att se så det inte var något ”fel” på honom. För tänk om han var ”en sån”? Lyckligtvis tillhörde, och tillhör, hans mamma den proggresivs sorten, och hon konstaterade kort att så längde hennes son mådde bra var detta det dummaste hon hört, innan hon smällde på luren. Pappan däremot, han blev orolig. Det är ju ofta så i troende länder, att acceptansen för att vara annorlunda ofta är knapp. Så han tog med honom till den där psykologen, utan mammans vetskap. Men min vän minns inte så mycket ifrån mötet med psykologen. Annat än att han sattes att leka i ett rum med en hög med leksaker för tjejer och en hög med leksaker för killar, medan dem vuxna såg på. Han var för ung för att förstå, men ändå tillräckligt gammal för att inse att det låg i hans intresse att inte välja ifrån den rosa samlingen, så det gjorde han inte. Det var ett test. Ett test han kanske inte förstod, men fem år gammal hade han trots allt redan börjat ana att livet skulle bli enklare för honom om han istället för välja fritt, lärde sig att välja ”rätt”.

När jag var i samma ålder som han var då, då valsade jag in i min mammas garderob och tog på mig hennes klänningar och högklackade skor och dansade omkring. Säkert hade jag läppstift på också. När hon hittade mig skrattade hon och sade att jag var fin, och just precis så minns jag hur det var att växa upp för mig. Jag blev alltid mött i mitt sätt att vilka vara. Tillåten att prova, tillåten att välja. Uppmuntrad och upplyft, varenda gång. Så länge jag höll besticken i rätt hand var allt annat tillåtet. Ja min mamma är en fantastisk kvinna. Det vet alla som läser det här, som har träffat henne. Alltid före sin tid, alltid vidsynt, alltid inkluderande. Tyvärr, om man kan säga det, är hon ju bara min mamma. Men på sätt och vis lånas hon ju ut hela tiden. Hon behövs på så många platser, och för så många människor. Jag pratar ofta om henne, och människor blir glada och vill alltid höra mer. Hon är nog den bästa föräldern en ovanlig kille kunde få, och anledningen till att jag berättar om detta, är för att det så många gånger gått upp för mig hur många som inte hade en Tatta att växa upp med. Och vad det har kostat dem.

För inte alls länge sedan var jag i Singapore. Jag och en kollega till mig hamnade på en nattöppen marknad, och där mitt i pulsen, hukade över ett skrangligt plastbord med immiga ölflaskor, så berättade han om sitt liv. Vi hade ganska mycket gemensamt, vilket kanske var anledningen till att han öppnade upp sig. Hans bakgrund visade sig vara ifrån en annan värld. Uppvuxen i skarven till Europa i en djupt troende familj, hade han fått gå i en kristen skola. En dag när han var 13 år fick han i uppgift att hålla ett föredrag för klassen. Ämnet, det var att tala om homosexualitet, och hur det fördärvade samhället. Jag vet inte om det var en slump att just han blev tilldelad just det ämnet, jag kände ju inte honom då. Men han höll föredraget. Också väl för ung för se något fel i det hela. Men samtidigt tillräckligt gammal för att, som han sade, ”något skulle gå sönder i mig”. På något plan insåg han ju, att det här rörde honom själv. Han fortsatte med att berätta att han väldigt nyligen gått på maskerad. Han och hans kompisar hade klätt ut sig till hula-hula dansare med stråkjolar och kokosnötter och allt därtill. När bilder ifrån festen lades upp på sociala medier så skrev hans mamma och bad honom att ta ner bilderna, eller ta bort familjen ifrån Facebook. Hon tyckte att han skämde ut dem med sitt ”utsvävande liv”. Jag satt med en klump i halsen i den kvava nattluften när han berättat färdigt. Grubblandes över denna en annan verklighet. Det var som att det öronbedövande surrandet runt omkring oss tystnat, och så är det ofta. Jag skulle kunna vara självisk och säga att jag egentligen inte ville lyssna. För det hugger i hjärtat att återge den här berättelsen just nu. Jag minns hur han berättade den. Det var inte som att den låg bakom honom. Det var som att han hängde på kanten till att avgrundsdjupt hål, och liksom ifrågasatte varför han höll sig kvar. Kanske var det därför jag lyssnade. Och alltid lyssnar. För utan att lyssna till varandras historier, kommer vi inte att lära utav dem. Hur går det, om vi inte gör just det?

Ibland. Väldigt ofta, känner jag frustration över att jag inte gör mer för att Världen ska bli en finare plats. Jag är ju inte Greta. Eller Magda. Eller Stina. Det är väl i och för sig väldigt få utan oss som är det. Det gör ju ont att berätta. Även om det så gott som alltid är andras historier. Fast ändå så ont att jag ofta skjuter på det. Men någonstans är ju delandet av dem här berättelserna, dem här ganska vanliga och samtidigt så ovanliga berättelserna, ett uppöppnande. De utav oss som växte upp i det där landet i norr, utan att någonsin behöva reflektera över tillgängligheten till dagen-efter piller, eller kanske självklarheten i att leka med vilka leksaker man vill, eller få gå på en jävla maskerad utan att få sin trygghet ifrågasatt, vi måste tyvärr lyssna till dem som inte fick detta. Bli påminda av det särskilda i allt det vi aldrig behövt tycka var något särskilt. Och de som växte upp utan dessa självklarheter, måste få chansen att höra att dem existerar.

Vi mår alla bra av att bli påminda om att medmänsklighet existerar, oavsett om det bara är vanliga liv, mellan vanliga människor, i dem vardagligaste av liv. Trots allt är det ju dem som de flesta av oss lever.

Och kanske kan vi komma varandra lite närmare genom att berätta lite oftare om där kärleken finns, och framför allt, våga lyssna till dit den ännu inte hittat. För kanske kan världen förändras precis på det sättet. Genom att berätta. Och lyssna.

Jag vet att det har förändrat mig.

Tusen och ett land: Uganda.

Tusen och ett land: Uganda.

Det är världens mest mångfacetterade kontinent, men känslan som infinner sig under Afrikas himmel är lika unik oavsett var man tittar upp på den ifrån. I Algeriet, framför vågorna. Som slår in medan sådan kraft att stranden ändrar skepnad för varje gång havet stryker den. I Dakar, doftandes på ymnig Bougainvillea. Som klättrar längs med väggarna utmed dammfyllda gator, så skirt rosa att alla omgivande färger faller i blekhet. I Kapstaden, betraktandes molnridån. Som sköljer över Table Mountain som om den var på väg att sluka hela staden, innan den försvinner igen och allt börjar om. Eller här, i Uganda, där natten känns mer levande än dagen. Cikadorna spelandes så öronbedövande högt att det verkar som att luften vibrerar. Alltid så genomsyrat av liv. Afrika är speciellt på det sättet.
Motorvägen ifrån flygplatsen i Entebbe in till huvudstaden Kampala kan mäta sig med svenska mått. Jag blir överraskad och tänker att det känns i tiden med fungerande infrastruktur. Redan efter första avfarten har jag bytt åsikt. Säkerhetsbältet som satt obönhörligt fastkilat bakom sätet känns plötsligt som en mycket bra idé att försöka få loss. Vägarna är gropiga, och utmålade linjer i stort behov av att målas om. Skyltarna är få. Och precis som med tider och priser så är ju trafikregler någonting som det lämnas stort utrymme att förhandla kring i nästan hela Afrika.

Lyckligtvis behöver jag inte bemöta allt på egen hand, utan jag har haft turen att känna någon som känner någon som känner någon. Någon, är Farouk. En av mina närmsta vänners svågrar. Farouk hämtar mig tidigt, och vi beslutar oss för att åka motorcykel, eller Boda Boda som det kallas, in till Kampala i morgonrushen. Att åka ”motorcykeltaxi” i Uganda är lite speciellt. Mest för att det egentligen inte alls är någon officiell taxiverksamhet, utan rätt och slätt gemene man som erbjuder skjuts mot en nominell ersättning. En enkelt men väl fungerande system, med fokus på service snarare än säkerhet.

Att åka motorcykel är så frigörande. Kanske är det för att omgivningen kommer så nära. När vi korsar fram över röddammiga vägar går det att känna dofterna av allt som sker runt omkring. Röken ifrån eldarna vid vägkanten. Den nylagda asfalten. Fukten från dagen vaknar när daggen avdunstar. Men kanske mest påtagligt av allt blir det fenomen du bara ser i Afrika. Och det är det tillsynes helt planlösa lunket vid vägkanterna. Ja trottoarer är det ju oftast inte tal om, så i den nedtrampade vägrenen lunkar allt ifrån män i pressad kostym, till omfångsrika kvinnor i bjärta klänningar, och späda försäljerskor som med lätthet balanserar fruktfyllda baljor på huvudet. En helt otrolig kontrast.

Inne i Kampala byter vi till minibuss till Entebbe. Det är bullrigt och trångt och i trafiken råder djungels lag. Jag hänger halvt ur fönstret och ser bananträden och taken av rostig plåt som flankerar motorvägen. Entebbe är betydligt mer lågmält än huvudstaden. Förstahandsval för landets mer besuttna, och därav något mer upprustat. Läget precis intill Victoriasjön bidrar även till stadens vördnad. Jag har önskat natur, och Farouk tar mig till den Botaniska trädgården. Av erfarenhet föreställer jag mig en botanisk trädgård som en välskött lite stel inrättning med krattade gångar, små staket och rensade rabatter. Det var inte vad som mötte oss här. Det här var natur i dess rätta bemärkelse, utan mänskligt påtande. En vildvuxen skog mer än en ombonad trädgård, med träd försvinnande höga och buskage ogenomträngligt täta. Vi får en guide; Bright. Som namnet påskiner är Bright både tillmötesgående och skarp. Det första han berättar är att parken användes som inspelningsplats för scener till den allra första Tarzan-filmen på 1930-talet. Han föreslår att ifall jag vill svinga mig från ett träd till ett annat kan han få till lite coola bilder. Afrikansk sarkasm är något helt annat än västerländsk sarkasm, man vet liksom aldrig helt. Jag tittar på dem centimetertunna lianerna som hänger mellan träden och säger ”nä”.

Medan han vallfärdar oss genom parken docerar han ingående om varenda levande organism vi ser. Människor med expertis är ju alltid fantastiska. När någon har ett brinnande intresse för något är det inte svårt att dras med, om det så rör sig om Mingdynastin eller skalbaggar. Passion smittar. Bright berättar att det finns över 300 registrerade fågelarter i den 42 hektar stora parken. Och bara sekunderna efter att han sagt detta är jag en hårsmån ifrån att skrämma upp samtliga av dessa från sina gömslen när jag plötsligt känner något fuktigt och varmt stryka sig längs benet. Tro mig när jag säger att det är inte en upplevelse man vill ha när man befinner sig mitt i Afrika. Nu visade det sig visserligen bara vara en nyfiken hund, men under dem två sekunder det tog att upptäcka hann jag åldras ytterligare 26 år.

En Hamerkop landar framför oss på stigen. En liten stork som likt skator är ökänd för att vara kleptomaniskt lagd, och att dem flyger iväg med kläder ifrån människor som bara vill ta ett snabbt dopp i sjön är tydligen ingen ovanlig företeelse får vi höra. Vart vi än går pekar Bright ut nya arter långt inne i djupa snår eller högt upp i trädkronor. Jag förundras över hans förmåga att upptäcka på så långt avstånd och frågar hur han lyckas. Han säger, inte fördömande, ”In Africa, we live our lives outside. Everywhere else, you live your lives inside. You don’t learn to see from looking at a screen”. Det ligger något i det.

Vi åker tillbaka till huvudstaden. Inne i Kampala händer det så mycket att det är nästintill omöjligt att hänga med på vad som sker. En kakafoni av tutande bilar och ett virrvarr av både människor och motorburna fordon, påväg kors och tvärs så att dammet yr. Ett tillstånd jag vid första anblick upplever som ohämmat kaos. Jag blir tillrättavisad att inte vifta med värdesaker, och korsar mellan trafik och människor. Någonstans i allt så inser jag trots allt att det bara är för mig som detta är kaotiskt, och då ter sig allt lite annorlunda. För alla runt omkring mig är det här vardag, och plötsligt märker jag omgivningens oberördheten till tumultet. Det är ju faktiskt bara ett helt annat system. På gott och ont. Jag berättar för Farouk om platser jag blir påmind av. Farouk har aldrig lämnat Uganda, men han säger kort, ”Many countries not very different”. Jag intygar att han har rätt. Man behöver ju faktiskt inte se så värst mycket, för att förstå desto mer.

Vi avslutar på Nakasero marknaden. Ett myller av liv och kommers mellan rangliga bord, överbelamrade av frukt och grönt. En palett av färger. Och ingenting kostar någonting. En avokado så stor att jag knappt kan hålla den i en hand kostar fyra svenska kronor. Då har vi knappt prutat. Jag berättar att i Sverige har gemene man bara råd att äta avokadon veckan direkt efter löning, och då oftast inte större än ett äpple. Farouk tittar storögt och jag kan se att han undrar vad det egentligen är vi håller på med däruppe. Jag håller med om detta också.

Innan vi skiljs åt frågar Farouk varför jag inte tagit så mycket bilder. Jag förklarar hur jag föredrar att berätta i ord än i bilder, och säger med Brights visdomsord i åtanke ”If we need to enhance our ability to see things more clearly, I believe it’s better if people work with their imagination rather than with their eyes”.

Tack för kärleken Uganda.

Sanningar Du inte vill höra

Sanningar Du inte vill höra.

Jag vill förvarna för att den här texten eventuellt kan röra upp känslor men jag hoppas att ni läser ändå.

Jag har inte kunnat sluta tänka på Josefin Nilsson sedan jag i söndagskväll satte mig ned, med dålig internetuppkoppling och brusig upplösning, och såg dokumentären om henne på Svtplay. Programmet buffrade från början till slut, men det var som att jag inte märkte av det alls, utan jag satt med blicken fäst på skärmen. Jag minns inte senast jag satt ned i en hel timme utan att känna att jag behövde vara någon annanstans.

Tårarna rann medan dem sista tonerna av ”Älska Mig” med Ainbusk Singers ebbade ut. Och jag kände hur jag liksom satt där och brann. Brann av ren djävla ilska över alla dem människor jag mött och inte mött, känner och inte känner, som genom sin egna otillräcklighet, sin egna gränslöshet, sin egna obetänksamhet, tagit sig friheten att beröva en annan människa så mycket som en liten del av deras egenvärde. Hur många de är och hur mycket de kommer undan med. Brann av påminnelsen att vi inte kommit längre. Brann av påminnelsen att kanske är vi trots det påväg någonstans. Alltför sakta. Alltför sent. Men påväg. Det kändes hoppfullt.

Jag tänkte att lika mycket som dokumentären handlade om Josefin; hennes livslust, hennes artisteri, hennes livsgärning, lika mycket handlade den för mig om varje människa som på något sätt berövats rätten till sin egen kropp. Sin egen bestämanderätt. Sitt eget liv. Som blivit fråntaget privilegiet att aldrig någonsin behöva ifrågasätta sin fullkomlighet.

Jag tänkte på en personlig händelse som inte gör ont längre, men som ändå lämnade ett själsligt ärr. Som öppnade upp en avgrund jag själv fortfarande faller genom ibland. Och det var en vanlig höstdag 1999 då jag var sju år gammal och satte mig ned på den enda lediga platsen vid ett bord i matsalen med min bricka, och samtliga runt borden reste sig unisont och flyttade sig till ett annat bord. Och jag satt ensam kvar. Med skammen. Skammen att inte ens vara tillräcklig för någon skulle vilja äta sin lunch bredvid mig. Det här var längesen. Men jag minns det som igår.

Jag tänkte på en av mina nära vänner. Hon som i samma ålder som jag var då, fick höra av skolsystern att hon visst var ”lite rund”. 20 år senare får jag fortfarande påminna henne när hon av vana säger ”den här veckan har jag varit duktig” eller ”igår syndade jag”. Hon som är så vacker, men som bara ser sig själv som ”lite rund” när hon tittar i spegeln.

Jag tänkte på en annan bekant. Hon som berättade för mig om när hon blev sexuellt utnyttjad. Den första gången var hon sex år gammal. Den andra gången var hon nio. Den tredje gången var hon 14. Hon sade att hon inte visste hur hon skulle räkna varje gång någon frågade när hon förlorade oskulden.

Jag tänkte på honom. Han som aldrig fick lov att vara den han var. Han som blev utslängd hemifrån när han var 16, för att han älskade en annan man. Han som fortfarande måste låtsas, trots att han idag är över 30. Han som också tycker att världen är rätt tröttsam efter att ha sett den ett par gången, men som hellre reser bort än hem på sina semestrar, för att nya intryck kostar ju mindre än gamla lögner.

Och jag tänkte på henne. Hon som också drar sig för att åka hem. Inte för att hon inte kan vara den hon är när hon är hemma. Utan för att det i hennes föräldrahem hänger ett svartvitt fotografi ifrån när hon var ett barn. Ett suddigt gammalt fotografi på henne, hennes mamma och en gammal manlig vän till familjen, som hjälpt till i vått och torrt. Men om hennes mamma visste vad hon tvingas återuppleva varje gång hon ser bilden, bilden som hon är så glad för, då hade hennes mamma levt ett halvt liv hädanefter, och det tycker hon inte att hon förtjänar. För det var inte hon som svek henne, men det hade hon tyckt.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för otillräckligheten. För oförmögenheten. För orättvisan. För oturen. För turen. För det är ju bara tur. Turen över att skammen jag kände vid ett matsalsbord för 20 år sedan, var det värsta som hände mig. Turen att jag aldrig behövt ifrågasätta rätten till mig egen kropp. Till mina egna infall. Till mina egna rättigheter. Turen över att jag gavs något så sällsynt som villkorslös kärlek. Från så många håll. Och ansvaret det för med sig, för att just precis sådan kärlek skall leva vidare. Fortplanta sig. Skydda fler.

Det finns orättvisa vi inte kan förändra. Människor i nöd vi inte kan hjälpa. Historier vi inte vill höra men måste lyssna till. Människor vi vill tycka gott om men måste ställa till svars, och upplevelser vi önskar vi inte hade, men måste dela så att dem inte upprepas. Vid dagens slut är vi alla ensamt ansvariga för våra egna liv, och ingen annan än oss själva kan resa oss upp när vi fallit. Det betyder inte att ensam är stark.

Vad spelar en ny klänning för roll, om en ändå alltid känner sig ”lite rund”? Vad betyder det att ge sin kropp till någon en älskar, när en aldrig glömmer att ens kropp en gång betraktats som allmängods? Vilket värde har en familjemiddag tillsammans, i ett rum med en bild av en man som berövade en ens barndom? Vi kan inte alltid rädda varandra. Men vi gör gott i att påminna oss om att vi är ömtåliga. Det är dem vi bryr oss om också. Och är vi någonsin mer sårbara än i stunderna när vi tror att vi inte ska behöva vara det?

Så när någon berättar, tig. Och när andra tiger, håll inte käften.