Det här med kvinnligt och manligt?

Under den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med kön och könsroller. Framför allt över vad det är som är kvinnligt och vad som är manligt? Ju mer jag nöter, prövar och låter dessa begrepp och det dem står för cirkulera runt i min tankeverksamhet, desto skevare framstår dem. För utöver att värdera oss själva och andra genom hur kvinnliga, okvinnliga, manliga eller omanliga vi är, så tillför de ju inget värde alls. Det enda de tjänar till, är att vi avgöra hur väl vi lever upp till förväntningar ställda på oss, som samtidigt känns daterade i ett modernt samhälle. Att påpeka att ett kvinna är kvinnlig, är ett annat sätt att säga att hon gör « rätt ». Att påpeka att en man är omanlig, är ett annat sätt att säga att han gör « fel ». Och vice versa såklart. Men vad är egentligen rätt och fel när nästan alla egenskaper en människa kan besitta är så starkt könskodade att deras egenvärde kommer i andra hand? Är en man väldigt mån om sitt yttre betraktas det som omanligt istället för självmedvetet. Är en kvinna iögonfallande muskulös betraktas det som okvinnligt snarare än stark. Har en kvinna kraftig kroppsbehåring anses det som okvinnligt. Har en man lite kroppsbehåring anses som omanligt. Allt det vi är, gör och kan blir sekundärt ifall vårt kön är fel. Och när vi värderar på det sättet, då tappar allt sitt värde. Med det i åtanke, har jag börjat påminna mig själv att sluta använda orden kvinnlig, manlig, feminin och maskulin. Det känns som att de bara bidrar till exklusion. I vår ofta så rubbade värld tillhör de allra flesta epitet en förenklad tvågradig skala. Allt är en binär konstruktion; utbildad eller outbildad, vältränad eller otränad, manlig eller kvinnlig etc. Alla gråzoner mellan dessa motpoler kräver förklaringar, och det enda som just det förklarar, är att det kanske inte är så märkligt att så många kämpar med psykisk ohälsa. Om allt kretsar kring hur väl vi lever upp till ideal som skapats för att inte kunna uppnås, är det då verkligen så konstigt? Visst, missnöjet och otillräckligheten är det som bär upp ett kapitalistiskt samhällssystem, men det är en annan text. I den här vill jag mest konstatera två saker; att det må vara tröttsamt att ifrågasätta, men att det är livsfarligt att inte göra det.

Vad är kvinnligt? Vad är manligt? Till och börja med tror jag att en omformulering är på sin plats. Vad anses kvinnligt? Vad anses manligt? Av nyfikenhet så har jag frågat runt lite på senaste tiden. Svaren har varierat något, men i stort sett kretsat kring samma grundpelare, nämligen ytligheter. En vän sade att hon kände sig kvinnlig när hon tagit sig tid att sminka sig ordentligt, fick möjlighet att ha på sig höga klackar, gärna korta kjolar och ja, fick känna sig « vacker » helt enkelt. Det kan nästan låta parodiskt i sammanhanget, men sanningen är det var ungefär samma svar jag fick ifrån alla jag frågade. Kloka, självsäkra kvinnor som jag ser upp till. Vissa kunde dock inte svara alls, och bara det är ju ett svar i sig självt. Det är ju först när vi rent praktiskt ifrågasätter vissa strukturer, som vi inser hur andefattiga de är. Om vi säger att sminka sig är kvinnligt, är det då okvinnligt att inte göra det? Är okvinnligt synonymt med manligt? Om det är manligt att vara muskulös, är det då okvinnligt att vara det? Är det kvinnligt att vara muskulös? Är en man omanlig om han inte är det? Igen, vad är rätt och fel när bedömningssystemet är så skevt? Måste det finns ett rätt och ett fel? Kan inte en person som är fysisk stark bara få vara stark? Kan inte en person som sminkar sig bara få vara självmedveten? Visst är det skillnad på att vara man och kvinna, och visst ska dessa inte suddas ut, men ska vi vara helt ärliga, så är lejonparten av alla reella skiljelinjer biologiska. Alla andra skillnader har vi själva hittat på. Jag personligen har inget behov av att klä mig i kjol, men rent logiskt, visst verkar det mer bekvämt än byxor? Och vilken kvinna som helst hade säkert tyckt att det vore skönt att aldrig behöva sminka sig, utan att det skulle behöva vara ett statement? Men trots det ologiska i denna uppdelning, så har tiden vi lever i lärt oss något annat. Kvinnor skall sminka sig, medan män inte skall göra det. Kvinnor skall hålla ihop benen, både bildligt och figurativt, medan män kan vara hur promiskuösa de vill. Kvinnor skall vara lågmälda och svala, medan män gärna skall höras. Kvinnor skall ofta kämpa för sin fullständighet, medan män ofta är fullständiga bara genom att finnas till.

Att säga att man är stolt över att vara kvinna, bög, lesbisk, transsexuell är fortfarande betraktat som aktivism. Allt det som faller utanför normen heterosexuell cisperson, för ju med sig en kamp. Det som är underförstått i ett sådant uttalande är att ens verklighet inte är enkel, men att man kämpar vidare ändå. Stoltheten är kopplad till den sociala kampen, och inte biologin. En kvinna är ju inte stolt över att vara kvinna för att hon tilldelats två bröst? Och visst är det fint, vackert, inspirerande, rörande och allt det där. Men att det skall behöva vara så? Sanningen är ju den att i en underbar värld så är svaret nej. Det skulle inte finns någon värdering i att säga att man är stolt över sitt kön eller sin sexuella läggning. Att en persons verklighet fortfarande är en otänkbar verklighet för en annan är anledningen till att vi inte kommit längre. Samtidigt ä jag glad för att leva i en tid där t.ex. hen är ett pronomen och inte en felstavning. Och jag är ännu gladare över att, som homosexuell man, få vara del av en stor minoritet. Det har gjort mig till en rikare människa att få se upp istället för att se ner. Anledningen till att just det communityn, liksom många andra för minoriteter i samhället, är så fantastiskt att få vara en del utav är ju överflödet av kärlek. Och att det är så, det beror ju på att det finns ett så stort behov att kompensera för den brist på kärlek och acceptens som råder i övriga samhället. Allt det är, är ju bara ett resultat av en polariserad värld med hårda lagar, kompromisslösa övertygelser och stängda hjärtan. I en underbar värld skulle det förstås inte behöva vara så. Kärleken finns här koncentrerad, eftersom den inte ges plats att späs ut i den heteronormativa världen. Just den typen av ohämmad acceptans tror jag är ett slags prerogativ för samhällets perifera grupper. Och just det överdådet av kärlek kommer de som ligger allra närmast samhällets normer aldrig få uppleva, då den inte existerar där. När jag tänker på det, då tycker jag lite synd om « vanliga » människor. På något sätt så är priset av att kunna ta acceptans för given att vara lite blind.

Häromveckan var jag på stranden med en stor del av släkten, och däribland en hop fantastiska ungdomar som jag vet får fina värderingar hemifrån. Vid ett tillfälle utbrast en av dem « Va en man och hoppa i » till mig. Sagt på skämt, men jag hann ändå slås av tanken över hur jag inte saknar att vara så ung att jag inte ännu insett betydelsen av mina ord. För mig var det ett sådant ögonblick då det känns som allra bäst att inte vara purung längre. Oavsett hur mycket jag ibland kan sakna naiviteten och odödligheten som präglande hela tonåren och dem tidiga vuxenåren, så är det ingenting mot känslan av kunna säga, « då får jag väl va något annat än en man då », och även mena det. Ja, jag kan sakna farten från förr, men ron och insikterna idag är mer värda.


<3

Ensamheten

Det var ett tag sedan jag skrev någonting. Kanske beror det på den märkliga tid vi lever i just nu. Vissa dagar vaknar man upp orkeslös medan man aldrig vill att andra ta slut, och vad som händer däremellan är svårt att säga helt säkert. Det händer så lite och samtidigt räcker inte tiden till, och det är, en märklig tid. Åtminstone för mig, just nu. Jag har funderat mycket över ensamheten vi alla ställts inför under den gångna året. Hur livsviktig den varit för många, som kanske aldrig förr suttit ned med bara sig själva som sällskap. Som kanske aldrig tagit sig tiden att reflektera över varken sig själva eller sina relationer. Och kanske mest av allt, hur plågsam den varit för de som inte haft någon att möta i hopplösheten.

När jag kom tillbaka till Dubai efter närmare sex månader i Sverige, var jag inte förberedd på den nya verklighet som väntade på mig här. Att många av mina nära vänner flyttat härifrån efter att ha blivit varslade i min frånvaro var ingen överraskning. Det var det inte heller att flytta in i en ny lägenhet, och att för första gången på flera år bo helt själv. Allt det där var jag förberedd på. Det jag inte såg komma, det var när jag kom på mig själv att behöva tänka efter vem jag skulle ringa först, ifall allting skulle gå åt skogen en dag. Det faktumet, att det inte längre var självklart till vem eller vilka jag skulle vända mig till, grep tag i mig med full kraft. Att efter sju år på samma plats behöva tänka efter vem jag skulle kunna vända mig till kändes som ett nästan ogreppbart personligt misslyckande.

I mörka stunder kan jag fortfarande snudda vid dem tankarna. Där och då så tappar jag helhetsperspektivet, och jag glömmer för en stund att Dubai är en av världens mest förgängliga platser. En knutpunkt dit människor söker sig för en kort stund och sedan lämnar igen. Jag glömmer att flera av mina närmsta vänner har jag träffat just här, och istället stirrar jag mig blind på att de inte längre befinner sig här, oavsett hur nära vi står varandra. Just den här typen av tunnelseende tror jag är så symptomatisk för tiden vi befinner oss i. Att vi liksom tappar rim och reson och i dess frånvaro istället omsluts av en tomhet som är svår att fånga i ord. Och jag vet inte vad jag skulle tagit mig till ifall jag inte hade dem jag har att spegla dessa tankar med, när de ibland känns lite för tunga att bära själv. Det som både är lustigt och sorgligt på samma gång, är att vi ju alla bär nästan exakt samma tankar. Vissa har lättare för att prata om det än andra, och så är det väl med det mesta i världen. Det farliga ligger inte i mörka tankar, utan i att inte låtsas om dem. Men när vi möts i svåra samtal blir oftast verkligheten lite lättare. Då känns avstånd, tidszoner och livspussel som världsliga problem.

Ensamhet är egentligen inte något som skrämmer mig. Även om jag, som vilket ensambarn som helst, ständigt försöker kompensera för en gemenskap som inte kom till mig gratis, så har jag som oftast en god inställning till egentid. Det har jag min introversion att tacka för. Alla introverta kan sätta sig in i hur dränerande ett rum fullt av människor kan kännas, liksom hur det är i stunder för sig själv som energidepåerna fylls upp igen. Jag känner mig rik som inte skyr att umgås med mig själv, och på många sätt har det varit en livboj under dem senaste tolv månaderna. Därför har jag svårt att föreställa mig hur de som inte klarar av det, har klarat sig. Att få vara en introvert människa är utan tvekan mitt starkaste vapen i världen. 

Även om det ibland innebär att mina tankar skenar åt olika håll, så bidrar den konstanta tankeverksamheten till att jag ofta kan dra mina egna slutsatser, och det är en frihetskänsla. På samma sätt är det också en slags frihet att inte vara purung längre. Visst, fortfarande ung, såklart, men tillräckligt gammal för att ha hunnit gå på ett par törnar och insett att det på något sätt gått bra ändå. Mycket av det man tror är livsavgörande är ju ofta övergående, och att stormar har bedarrat förut känns som en betryggande påminnelse i stunder när vinden viner genom livet. 

Apropå åldrandet så formulerande sig en vän till mig nyligen på ett sätt som jag upplevde fint. Jag kan inte citera ord för ord, men det hon sade var ”att är det inte så, att nu när vi är lite äldre så har vi kommit fram till, lite mer åtminstone, vad det är vi tycker om och var vi får vår energi ifrån. Därför söker vi oss inte längre till andra för att leda oss rätt, då vi inte är vilsna på samma sätt. Och de vi bjuder in i våra liv, oavsett om det är vänner eller partners, behöver bara tillföra mer positiv energi, och något annat finns det varken behov för eller plats till”. Jag tror det ligger någonting i det, och kanske förklarar det varför det också bara blir svårare och svårare att hitta människor man vill släppa in. Vi vet alla hur det känns att ibland ge utan att få tillbaka, och just när det handlar om energier, så är det väl så att det finns lika många som osjälviskt ger, än osjälviskt tar. Jag tycker att det finns en tydlig sorgkant i den insikten utan att för den sakens skull vara svartsynt. Vi behöver inte så många som vi tror, och det tycker jag det finns en styrka i. Därtill så anser jag att det är viktigt att vara försiktig med sina energier, och att ha blivit åtminstone lite bättre på vem jag ska dela dem med har gjort mig till en rikare människa.

Påminnelser om andra verkligheter

Påminnelser om andra verkligheter.

Det var mitt i natten och vi stod i avgångshallen på flygplatsen. I sista minuten hade vi hunnit boka en biljett åt henne. En enkelbiljett. Jag vill inte säga att hon behövde fly, fast det var ju det hon gjorde. När hon berättat för sin pojkvän att hon var gravid och inte ämnade behålla barnet, då hotade han med att gå till polisen. Och hade han hunnit, så hade han fått rätt. I det landet hade han varit den som fått rätt. Så utan val stod hon där, medfaret iklädd dem första kläderna hon hittat att kasta på sig. En av dem starkaste jag känner. Och jag minns hur bräcklig hon såg ut medan vi såg henne gå igenom säkerhetskontrollen. Förändrad på något sätt. Som att hennes verklighet blivit en annan. En verklighet hon väl bara fått en inblick i, men som är så många andras, utan möjlighet att komma iväg. Hon kom iväg. Till en plats där hon fick välja själv. Hon hade möjligheten, så den gången gick det bra. Eller bra kanske är ett konstigt ord. Hon undslapp, i bristen på egna rättigheter.

Vi var 17 år och jag väntade utanför tjejtoaletten när min vän kissade på en sticka. Efteråt satt vi på en förstutrapp och delade en cigarett under tystnad medan två streck uppenbarade sig på den lilla displayen. Avsaknaden av ord talade för sig själv medan röken långsamt singlade sig uppåt i den råa oktobermorgonen. Dagen efter följde jag med henne till Ungdomsmottagningen. Ett samtal i ett tryggt rum senare fick hon en tablett, och sen fick livet gå vidare. Under gymnasieåren kom det att ske ett par gånger, med ett par olika vänner. Jag var ofta den som följde med. Aldrig var det något särskilt, och idag ser jag tillbaka på det som något av det mest särskilda. Möjligheten. Enkelheten. Tryggheten. Det fria valet. En overklighet för så många, på så många platser.

En vän till mig växte upp med i Sydamerika, i en värld långt bortom föräldraledighet och månatliga barnbidrag, där verkligheten i sig ständigt var en kompromiss. När han var fem år gammal ringde hans dagmamma till hans mamma. Hon var bekymrad för honom, och hon tyckte att han uppvisade oroväckande tendenser eftersom han föredrog att umgås med flickorna istället för med pojkarna i klassen. Detta alarmerande beteende tyckte dagmammans att en psykolog skulle få utreda, för att se så det inte var något ”fel” på honom. För tänk om han var ”en sån”? Lyckligtvis tillhörde, och tillhör, hans mamma den proggresivs sorten, och hon konstaterade kort att så längde hennes son mådde bra var detta det dummaste hon hört, innan hon smällde på luren. Pappan däremot, han blev orolig. Det är ju ofta så i troende länder, att acceptansen för att vara annorlunda ofta är knapp. Så han tog med honom till den där psykologen, utan mammans vetskap. Men min vän minns inte så mycket ifrån mötet med psykologen. Annat än att han sattes att leka i ett rum med en hög med leksaker för tjejer och en hög med leksaker för killar, medan dem vuxna såg på. Han var för ung för att förstå, men ändå tillräckligt gammal för att inse att det låg i hans intresse att inte välja ifrån den rosa samlingen, så det gjorde han inte. Det var ett test. Ett test han kanske inte förstod, men fem år gammal hade han trots allt redan börjat ana att livet skulle bli enklare för honom om han istället för välja fritt, lärde sig att välja ”rätt”.

När jag var i samma ålder som han var då, då valsade jag in i min mammas garderob och tog på mig hennes klänningar och högklackade skor och dansade omkring. Säkert hade jag läppstift på också. När hon hittade mig skrattade hon och sade att jag var fin, och just precis så minns jag hur det var att växa upp för mig. Jag blev alltid mött i mitt sätt att vilka vara. Tillåten att prova, tillåten att välja. Uppmuntrad och upplyft, varenda gång. Så länge jag höll besticken i rätt hand var allt annat tillåtet. Ja min mamma är en fantastisk kvinna. Det vet alla som läser det här, som har träffat henne. Alltid före sin tid, alltid vidsynt, alltid inkluderande. Tyvärr, om man kan säga det, är hon ju bara min mamma. Men på sätt och vis lånas hon ju ut hela tiden. Hon behövs på så många platser, och för så många människor. Jag pratar ofta om henne, och människor blir glada och vill alltid höra mer. Hon är nog den bästa föräldern en ovanlig kille kunde få, och anledningen till att jag berättar om detta, är för att det så många gånger gått upp för mig hur många som inte hade en Tatta att växa upp med. Och vad det har kostat dem.

För inte alls länge sedan var jag i Singapore. Jag och en kollega till mig hamnade på en nattöppen marknad, och där mitt i pulsen, hukade över ett skrangligt plastbord med immiga ölflaskor, så berättade han om sitt liv. Vi hade ganska mycket gemensamt, vilket kanske var anledningen till att han öppnade upp sig. Hans bakgrund visade sig vara ifrån en annan värld. Uppvuxen i skarven till Europa i en djupt troende familj, hade han fått gå i en kristen skola. En dag när han var 13 år fick han i uppgift att hålla ett föredrag för klassen. Ämnet, det var att tala om homosexualitet, och hur det fördärvade samhället. Jag vet inte om det var en slump att just han blev tilldelad just det ämnet, jag kände ju inte honom då. Men han höll föredraget. Också väl för ung för se något fel i det hela. Men samtidigt tillräckligt gammal för att, som han sade, ”något skulle gå sönder i mig”. På något plan insåg han ju, att det här rörde honom själv. Han fortsatte med att berätta att han väldigt nyligen gått på maskerad. Han och hans kompisar hade klätt ut sig till hula-hula dansare med stråkjolar och kokosnötter och allt därtill. När bilder ifrån festen lades upp på sociala medier så skrev hans mamma och bad honom att ta ner bilderna, eller ta bort familjen ifrån Facebook. Hon tyckte att han skämde ut dem med sitt ”utsvävande liv”. Jag satt med en klump i halsen i den kvava nattluften när han berättat färdigt. Grubblandes över denna en annan verklighet. Det var som att det öronbedövande surrandet runt omkring oss tystnat, och så är det ofta. Jag skulle kunna vara självisk och säga att jag egentligen inte ville lyssna. För det hugger i hjärtat att återge den här berättelsen just nu. Jag minns hur han berättade den. Det var inte som att den låg bakom honom. Det var som att han hängde på kanten till att avgrundsdjupt hål, och liksom ifrågasatte varför han höll sig kvar. Kanske var det därför jag lyssnade. Och alltid lyssnar. För utan att lyssna till varandras historier, kommer vi inte att lära utav dem. Hur går det, om vi inte gör just det?

Ibland. Väldigt ofta, känner jag frustration över att jag inte gör mer för att Världen ska bli en finare plats. Jag är ju inte Greta. Eller Magda. Eller Stina. Det är väl i och för sig väldigt få utan oss som är det. Det gör ju ont att berätta. Även om det så gott som alltid är andras historier. Fast ändå så ont att jag ofta skjuter på det. Men någonstans är ju delandet av dem här berättelserna, dem här ganska vanliga och samtidigt så ovanliga berättelserna, ett uppöppnande. De utav oss som växte upp i det där landet i norr, utan att någonsin behöva reflektera över tillgängligheten till dagen-efter piller, eller kanske självklarheten i att leka med vilka leksaker man vill, eller få gå på en jävla maskerad utan att få sin trygghet ifrågasatt, vi måste tyvärr lyssna till dem som inte fick detta. Bli påminda av det särskilda i allt det vi aldrig behövt tycka var något särskilt. Och de som växte upp utan dessa självklarheter, måste få chansen att höra att dem existerar.

Vi mår alla bra av att bli påminda om att medmänsklighet existerar, oavsett om det bara är vanliga liv, mellan vanliga människor, i dem vardagligaste av liv. Trots allt är det ju dem som de flesta av oss lever.

Och kanske kan vi komma varandra lite närmare genom att berätta lite oftare om där kärleken finns, och framför allt, våga lyssna till dit den ännu inte hittat. För kanske kan världen förändras precis på det sättet. Genom att berätta. Och lyssna.

Jag vet att det har förändrat mig.

Tusen och ett land: Uganda.

Tusen och ett land: Uganda.

Det är världens mest mångfacetterade kontinent, men känslan som infinner sig under Afrikas himmel är lika unik oavsett var man tittar upp på den ifrån. I Algeriet, framför vågorna. Som slår in medan sådan kraft att stranden ändrar skepnad för varje gång havet stryker den. I Dakar, doftandes på ymnig Bougainvillea. Som klättrar längs med väggarna utmed dammfyllda gator, så skirt rosa att alla omgivande färger faller i blekhet. I Kapstaden, betraktandes molnridån. Som sköljer över Table Mountain som om den var på väg att sluka hela staden, innan den försvinner igen och allt börjar om. Eller här, i Uganda, där natten känns mer levande än dagen. Cikadorna spelandes så öronbedövande högt att det verkar som att luften vibrerar. Alltid så genomsyrat av liv. Afrika är speciellt på det sättet.
Motorvägen ifrån flygplatsen i Entebbe in till huvudstaden Kampala kan mäta sig med svenska mått. Jag blir överraskad och tänker att det känns i tiden med fungerande infrastruktur. Redan efter första avfarten har jag bytt åsikt. Säkerhetsbältet som satt obönhörligt fastkilat bakom sätet känns plötsligt som en mycket bra idé att försöka få loss. Vägarna är gropiga, och utmålade linjer i stort behov av att målas om. Skyltarna är få. Och precis som med tider och priser så är ju trafikregler någonting som det lämnas stort utrymme att förhandla kring i nästan hela Afrika.

Lyckligtvis behöver jag inte bemöta allt på egen hand, utan jag har haft turen att känna någon som känner någon som känner någon. Någon, är Farouk. En av mina närmsta vänners svågrar. Farouk hämtar mig tidigt, och vi beslutar oss för att åka motorcykel, eller Boda Boda som det kallas, in till Kampala i morgonrushen. Att åka ”motorcykeltaxi” i Uganda är lite speciellt. Mest för att det egentligen inte alls är någon officiell taxiverksamhet, utan rätt och slätt gemene man som erbjuder skjuts mot en nominell ersättning. En enkelt men väl fungerande system, med fokus på service snarare än säkerhet.

Att åka motorcykel är så frigörande. Kanske är det för att omgivningen kommer så nära. När vi korsar fram över röddammiga vägar går det att känna dofterna av allt som sker runt omkring. Röken ifrån eldarna vid vägkanten. Den nylagda asfalten. Fukten från dagen vaknar när daggen avdunstar. Men kanske mest påtagligt av allt blir det fenomen du bara ser i Afrika. Och det är det tillsynes helt planlösa lunket vid vägkanterna. Ja trottoarer är det ju oftast inte tal om, så i den nedtrampade vägrenen lunkar allt ifrån män i pressad kostym, till omfångsrika kvinnor i bjärta klänningar, och späda försäljerskor som med lätthet balanserar fruktfyllda baljor på huvudet. En helt otrolig kontrast.

Inne i Kampala byter vi till minibuss till Entebbe. Det är bullrigt och trångt och i trafiken råder djungels lag. Jag hänger halvt ur fönstret och ser bananträden och taken av rostig plåt som flankerar motorvägen. Entebbe är betydligt mer lågmält än huvudstaden. Förstahandsval för landets mer besuttna, och därav något mer upprustat. Läget precis intill Victoriasjön bidrar även till stadens vördnad. Jag har önskat natur, och Farouk tar mig till den Botaniska trädgården. Av erfarenhet föreställer jag mig en botanisk trädgård som en välskött lite stel inrättning med krattade gångar, små staket och rensade rabatter. Det var inte vad som mötte oss här. Det här var natur i dess rätta bemärkelse, utan mänskligt påtande. En vildvuxen skog mer än en ombonad trädgård, med träd försvinnande höga och buskage ogenomträngligt täta. Vi får en guide; Bright. Som namnet påskiner är Bright både tillmötesgående och skarp. Det första han berättar är att parken användes som inspelningsplats för scener till den allra första Tarzan-filmen på 1930-talet. Han föreslår att ifall jag vill svinga mig från ett träd till ett annat kan han få till lite coola bilder. Afrikansk sarkasm är något helt annat än västerländsk sarkasm, man vet liksom aldrig helt. Jag tittar på dem centimetertunna lianerna som hänger mellan träden och säger ”nä”.

Medan han vallfärdar oss genom parken docerar han ingående om varenda levande organism vi ser. Människor med expertis är ju alltid fantastiska. När någon har ett brinnande intresse för något är det inte svårt att dras med, om det så rör sig om Mingdynastin eller skalbaggar. Passion smittar. Bright berättar att det finns över 300 registrerade fågelarter i den 42 hektar stora parken. Och bara sekunderna efter att han sagt detta är jag en hårsmån ifrån att skrämma upp samtliga av dessa från sina gömslen när jag plötsligt känner något fuktigt och varmt stryka sig längs benet. Tro mig när jag säger att det är inte en upplevelse man vill ha när man befinner sig mitt i Afrika. Nu visade det sig visserligen bara vara en nyfiken hund, men under dem två sekunder det tog att upptäcka hann jag åldras ytterligare 26 år.

En Hamerkop landar framför oss på stigen. En liten stork som likt skator är ökänd för att vara kleptomaniskt lagd, och att dem flyger iväg med kläder ifrån människor som bara vill ta ett snabbt dopp i sjön är tydligen ingen ovanlig företeelse får vi höra. Vart vi än går pekar Bright ut nya arter långt inne i djupa snår eller högt upp i trädkronor. Jag förundras över hans förmåga att upptäcka på så långt avstånd och frågar hur han lyckas. Han säger, inte fördömande, ”In Africa, we live our lives outside. Everywhere else, you live your lives inside. You don’t learn to see from looking at a screen”. Det ligger något i det.

Vi åker tillbaka till huvudstaden. Inne i Kampala händer det så mycket att det är nästintill omöjligt att hänga med på vad som sker. En kakafoni av tutande bilar och ett virrvarr av både människor och motorburna fordon, påväg kors och tvärs så att dammet yr. Ett tillstånd jag vid första anblick upplever som ohämmat kaos. Jag blir tillrättavisad att inte vifta med värdesaker, och korsar mellan trafik och människor. Någonstans i allt så inser jag trots allt att det bara är för mig som detta är kaotiskt, och då ter sig allt lite annorlunda. För alla runt omkring mig är det här vardag, och plötsligt märker jag omgivningens oberördheten till tumultet. Det är ju faktiskt bara ett helt annat system. På gott och ont. Jag berättar för Farouk om platser jag blir påmind av. Farouk har aldrig lämnat Uganda, men han säger kort, ”Many countries not very different”. Jag intygar att han har rätt. Man behöver ju faktiskt inte se så värst mycket, för att förstå desto mer.

Vi avslutar på Nakasero marknaden. Ett myller av liv och kommers mellan rangliga bord, överbelamrade av frukt och grönt. En palett av färger. Och ingenting kostar någonting. En avokado så stor att jag knappt kan hålla den i en hand kostar fyra svenska kronor. Då har vi knappt prutat. Jag berättar att i Sverige har gemene man bara råd att äta avokadon veckan direkt efter löning, och då oftast inte större än ett äpple. Farouk tittar storögt och jag kan se att han undrar vad det egentligen är vi håller på med däruppe. Jag håller med om detta också.

Innan vi skiljs åt frågar Farouk varför jag inte tagit så mycket bilder. Jag förklarar hur jag föredrar att berätta i ord än i bilder, och säger med Brights visdomsord i åtanke ”If we need to enhance our ability to see things more clearly, I believe it’s better if people work with their imagination rather than with their eyes”.

Tack för kärleken Uganda.

Sanningar Du inte vill höra

Sanningar Du inte vill höra.

Jag vill förvarna för att den här texten eventuellt kan röra upp känslor men jag hoppas att ni läser ändå.

Jag har inte kunnat sluta tänka på Josefin Nilsson sedan jag i söndagskväll satte mig ned, med dålig internetuppkoppling och brusig upplösning, och såg dokumentären om henne på Svtplay. Programmet buffrade från början till slut, men det var som att jag inte märkte av det alls, utan jag satt med blicken fäst på skärmen. Jag minns inte senast jag satt ned i en hel timme utan att känna att jag behövde vara någon annanstans.

Tårarna rann medan dem sista tonerna av ”Älska Mig” med Ainbusk Singers ebbade ut. Och jag kände hur jag liksom satt där och brann. Brann av ren djävla ilska över alla dem människor jag mött och inte mött, känner och inte känner, som genom sin egna otillräcklighet, sin egna gränslöshet, sin egna obetänksamhet, tagit sig friheten att beröva en annan människa så mycket som en liten del av deras egenvärde. Hur många de är och hur mycket de kommer undan med. Brann av påminnelsen att vi inte kommit längre. Brann av påminnelsen att kanske är vi trots det påväg någonstans. Alltför sakta. Alltför sent. Men påväg. Det kändes hoppfullt.

Jag tänkte att lika mycket som dokumentären handlade om Josefin; hennes livslust, hennes artisteri, hennes livsgärning, lika mycket handlade den för mig om varje människa som på något sätt berövats rätten till sin egen kropp. Sin egen bestämanderätt. Sitt eget liv. Som blivit fråntaget privilegiet att aldrig någonsin behöva ifrågasätta sin fullkomlighet.

Jag tänkte på en personlig händelse som inte gör ont längre, men som ändå lämnade ett själsligt ärr. Som öppnade upp en avgrund jag själv fortfarande faller genom ibland. Och det var en vanlig höstdag 1999 då jag var sju år gammal och satte mig ned på den enda lediga platsen vid ett bord i matsalen med min bricka, och samtliga runt borden reste sig unisont och flyttade sig till ett annat bord. Och jag satt ensam kvar. Med skammen. Skammen att inte ens vara tillräcklig för någon skulle vilja äta sin lunch bredvid mig. Det här var längesen. Men jag minns det som igår.

Jag tänkte på en av mina nära vänner. Hon som i samma ålder som jag var då, fick höra av skolsystern att hon visst var ”lite rund”. 20 år senare får jag fortfarande påminna henne när hon av vana säger ”den här veckan har jag varit duktig” eller ”igår syndade jag”. Hon som är så vacker, men som bara ser sig själv som ”lite rund” när hon tittar i spegeln.

Jag tänkte på en annan bekant. Hon som berättade för mig om när hon blev sexuellt utnyttjad. Den första gången var hon sex år gammal. Den andra gången var hon nio. Den tredje gången var hon 14. Hon sade att hon inte visste hur hon skulle räkna varje gång någon frågade när hon förlorade oskulden.

Jag tänkte på honom. Han som aldrig fick lov att vara den han var. Han som blev utslängd hemifrån när han var 16, för att han älskade en annan man. Han som fortfarande måste låtsas, trots att han idag är över 30. Han som också tycker att världen är rätt tröttsam efter att ha sett den ett par gången, men som hellre reser bort än hem på sina semestrar, för att nya intryck kostar ju mindre än gamla lögner.

Och jag tänkte på henne. Hon som också drar sig för att åka hem. Inte för att hon inte kan vara den hon är när hon är hemma. Utan för att det i hennes föräldrahem hänger ett svartvitt fotografi ifrån när hon var ett barn. Ett suddigt gammalt fotografi på henne, hennes mamma och en gammal manlig vän till familjen, som hjälpt till i vått och torrt. Men om hennes mamma visste vad hon tvingas återuppleva varje gång hon ser bilden, bilden som hon är så glad för, då hade hennes mamma levt ett halvt liv hädanefter, och det tycker hon inte att hon förtjänar. För det var inte hon som svek henne, men det hade hon tyckt.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för otillräckligheten. För oförmögenheten. För orättvisan. För oturen. För turen. För det är ju bara tur. Turen över att skammen jag kände vid ett matsalsbord för 20 år sedan, var det värsta som hände mig. Turen att jag aldrig behövt ifrågasätta rätten till mig egen kropp. Till mina egna infall. Till mina egna rättigheter. Turen över att jag gavs något så sällsynt som villkorslös kärlek. Från så många håll. Och ansvaret det för med sig, för att just precis sådan kärlek skall leva vidare. Fortplanta sig. Skydda fler.

Det finns orättvisa vi inte kan förändra. Människor i nöd vi inte kan hjälpa. Historier vi inte vill höra men måste lyssna till. Människor vi vill tycka gott om men måste ställa till svars, och upplevelser vi önskar vi inte hade, men måste dela så att dem inte upprepas. Vid dagens slut är vi alla ensamt ansvariga för våra egna liv, och ingen annan än oss själva kan resa oss upp när vi fallit. Det betyder inte att ensam är stark.

Vad spelar en ny klänning för roll, om en ändå alltid känner sig ”lite rund”? Vad betyder det att ge sin kropp till någon en älskar, när en aldrig glömmer att ens kropp en gång betraktats som allmängods? Vilket värde har en familjemiddag tillsammans, i ett rum med en bild av en man som berövade en ens barndom? Vi kan inte alltid rädda varandra. Men vi gör gott i att påminna oss om att vi är ömtåliga. Det är dem vi bryr oss om också. Och är vi någonsin mer sårbara än i stunderna när vi tror att vi inte ska behöva vara det?

Så när någon berättar, tig. Och när andra tiger, håll inte käften.