Tusen och ett land: Uganda.

Tusen och ett land: Uganda.

Det är världens mest mångfacetterade kontinent, men känslan som infinner sig under Afrikas himmel är lika unik oavsett var man tittar upp på den ifrån. I Algeriet, framför vågorna. Som slår in medan sådan kraft att stranden ändrar skepnad för varje gång havet stryker den. I Dakar, doftandes på ymnig Bougainvillea. Som klättrar längs med väggarna utmed dammfyllda gator, så skirt rosa att alla omgivande färger faller i blekhet. I Kapstaden, betraktandes molnridån. Som sköljer över Table Mountain som om den var på väg att sluka hela staden, innan den försvinner igen och allt börjar om. Eller här, i Uganda, där natten känns mer levande än dagen. Cikadorna spelandes så öronbedövande högt att det verkar som att luften vibrerar. Alltid så genomsyrat av liv. Afrika är speciellt på det sättet.
Motorvägen ifrån flygplatsen i Entebbe in till huvudstaden Kampala kan mäta sig med svenska mått. Jag blir överraskad och tänker att det känns i tiden med fungerande infrastruktur. Redan efter första avfarten har jag bytt åsikt. Säkerhetsbältet som satt obönhörligt fastkilat bakom sätet känns plötsligt som en mycket bra idé att försöka få loss. Vägarna är gropiga, och utmålade linjer i stort behov av att målas om. Skyltarna är få. Och precis som med tider och priser så är ju trafikregler någonting som det lämnas stort utrymme att förhandla kring i nästan hela Afrika.

Lyckligtvis behöver jag inte bemöta allt på egen hand, utan jag har haft turen att känna någon som känner någon som känner någon. Någon, är Farouk. En av mina närmsta vänners svågrar. Farouk hämtar mig tidigt, och vi beslutar oss för att åka motorcykel, eller Boda Boda som det kallas, in till Kampala i morgonrushen. Att åka ”motorcykeltaxi” i Uganda är lite speciellt. Mest för att det egentligen inte alls är någon officiell taxiverksamhet, utan rätt och slätt gemene man som erbjuder skjuts mot en nominell ersättning. En enkelt men väl fungerande system, med fokus på service snarare än säkerhet.

Men att åka motorcykel är så frigörande. Kanske är det för att omgivningen kommer så nära. När vi korsar fram över röddammiga vägar går det att känna dofterna av allt som sker runt omkring. Röken ifrån eldarna vid vägkanten. Den nylagda asfalten. Fukten från dagen vaknar när daggen avdunstar. Men kanske mest påtagligt av allt blir det fenomen du bara ser i Afrika. Och det är det tillsynes helt planlösa lunket vid vägkanterna. Ja trottoarer är det ju oftast inte tal om, så i den nedtrampade vägrenen lunkar allt ifrån män i pressad kostym, till omfångsrika kvinnor i bjärta klänningar, och späda försäljerskor som med häpnadsväckande lätthet balanserar stora baljor fyllda med frukt på huvudet, oftast med bägge händerna fria. En helt otrolig kontrast.

Inne i Kampala byter vi till minibuss till Entebbe. Det är bullrigt och trångt och i trafiken råder djungels lag. Jag hänger halvt ur fönstret och ser bananträden och taken av rostig plåt som flankerar motorvägen. Entebbe är betydligt mer lågmält än huvudstaden. Förstahandsval för landets mer besuttna, och därav något mer upprustat. Läget precis intill Victoriasjön bidrar även till stadens vördnad. Jag har önskat natur, och Farouk tar mig till den Botaniska trädgården. Av erfarenhet föreställer jag mig en botanisk trädgård som en välskött lite stel inrättning med krattade gångar, små staket och rensade rabatter. Det var inte vad som mötte oss här. Det här var natur i dess rätta bemärkelse, utan mänskligt påtande. En vildvuxen skog mer än en ombonad trädgård, med träd försvinnande höga och buskage ogenomträngligt täta. Vi får en guide; Bright. Som namnet påskiner är Bright både tillmötesgående och skarp. Det första han berättar är att parken användes som inspelningsplats för scener till den allra första Tarzan-filmen på 1930-talet. Han föreslår att ifall jag vill svinga mig från ett träd till ett annat kan han få till lite coola bilder. Afrikansk sarkasm är något helt annat än västerländsk sarkasm, man vet liksom aldrig helt. Jag tittar på dem centimetertunna lianerna som hänger mellan träden och säger ”nä”.

Medan han vallfärdar oss genom parken docerar han ingående om varenda levande organism vi ser. Människor med expertis är ju alltid fantastiska. När någon har ett brinnande intresse för något är det inte svårt att dras med, om det så rör sig om Mingdynastin eller skalbaggar. Passion smittar. Bright berättar att det finns över 300 registrerade fågelarter i den 42 hektar stora parken. Och bara sekunderna efter att han sagt detta är jag en hårsmån ifrån att skrämma upp samtliga av dessa från sina gömslen när jag plötsligt känner något fuktigt och varmt stryka sig längs benet. Tro mig när jag säger att det är inte en upplevelse man vill ha när man befinner sig mitt i Afrika. Nu visade det sig visserligen bara vara en nyfiken hund, men under dem två sekunder det tog att upptäcka hann jag åldras ytterligare 26 år.

En Hamerkop landar framför oss på stigen. En liten stork som likt skator är ökänd för att vara kleptomaniskt lagd, och att dem flyger iväg med kläder ifrån människor som bara vill ta ett snabbt dopp i sjön är tydligen ingen ovanlig företeelse får vi höra. Vart vi än går pekar Bright ut nya arter långt inne i djupa snår eller högt upp i trädkronor. Jag förundras över hans förmåga att upptäcka på så långt avstånd och frågar hur han lyckas. Han säger, inte fördömande, ”In Africa, we live our lives outside. Everywhere else, you live your lives inside. You don’t learn to see from looking at a screen”. Det ligger något i det.

Vi åker tillbaka till huvudstaden. Inne i Kampala händer det så mycket att det är nästintill omöjligt att hänga med på vad som sker. En kakafoni av tutande bilar och ett virrvarr av både människor och motorburna fordon, påväg kors och tvärs så att dammet yr. Ett tillstånd jag vid första anblick upplever som ohämmat kaos. Jag blir tillrättavisad att inte vifta med värdesaker, och korsar mellan trafik och människor. Någonstans i allt så inser jag trots allt att det bara är för mig som detta är kaotiskt, och då ter sig allt lite annorlunda. För alla runt omkring mig är det här vardag, och plötsligt märker jag omgivningens oberördheten till tumultet. Det är ju faktiskt bara ett helt annat system. På gott och ont. Jag berättar för Farouk om platser jag blir påmind av. Farouk har aldrig lämnat Uganda, men han säger kort, ”Many countries not very different”. Jag intygar att han har rätt. Man behöver ju faktiskt inte se så värst mycket, för att förstå desto mer.

Vi avslutar på Nakasero marknaden. Ett myller av liv och kommers mellan rangliga bord med överbelamrade plastbaljor av frukt och grönt. En palett av färger, med avokadon stora som bowlingkäglor och apelsiner lika gröna som limefrukter. Ingenting kostar någonting. En avokado så stor att jag knappt kan hålla den i en hand kostar fyra svenska kronor. Då har vi knappt prutat. Jag berättar att i Sverige har gemene man bara råd att äta avokadon veckan direkt efter löning, och då oftast inte större än ett äpple. Farouk tittar storögt och jag kan se att han undrar vad det egentligen är vi håller på med däruppe. Jag håller med om detta också.

Innan vi skiljs åt frågar Farouk varför jag inte tagit så mycket bilder. Jag förklarar hur jag föredrar att berätta i ord än i bilder, och säger med Brights visdomsord i åtanke ”If we need to enhance our ability to see things more clearly, I believe it’s better if people work with their imagination rather than with their eyes”.

Tack för kärleken Uganda.