What’s really feminine or masculine?

Lately, I’ve been pondering the topic of genders and gender roles. Above all, I’ve asked myself what being feminine versus being masculine truly entails? The more I contemplate and the more I twist and turn the meanings of these notions, the more they seem to lose their meaning. Because in addition to valuing and judging ourselves and the people around us, they don’t really add any value at all. The only thing they do is determining how well we live up to expectations of how we should be and act. Expectations that simultaneously feel dated in a modern society. Let me paint you a picture. To point out that a woman is feminine is basically another way of saying that she’s doing it « right ». To point out that a man is not masculine is basically another way of saying that he’s doing it « wrong ». And vice versa of course. But what is right and wrong when most personality traits are so closely linked to a certain gender that the intrinsic value becomes secondary? If a woman is conspicuously muscular, she’s considered masculine rather than strong. If a man uses make-up to enhance the way he looks, that vanity is considered feminine rather than self-aware. If a woman has excessive (or just normal…) body hair, it’s considered manly. If a man has little or no body hair at all, it’s considered womanly. Everything we are, do, and know becomes secondary if our gender is wrong. And when we evaluate like that, everything loses its value. With this in mind, I’ve begun to remind myself not to describe people or the things they do as female, male, feminine, or masculine. Somehow, these notions only spark exclusion. In our often so mad world, almost everything is part of a simplified two-degree scale. Everything is a binary construction; educated or uneducated, fit or unfit, masculine or feminine, etc. Every grey zone in between these stark opposites requires some form of explanation, and the only thing that explains is that perhaps it’s not so strange that a lot of people struggle with mental health. How can we all be expected to fit in, if there are just two sizes of everything? If everything revolves around how well we live up to ideals created to be unreachable, is it any wonder? Sure, grievances and inadequacy are what feed a capitalist society, but let’s save that discussion for another text. Here I’d mainly like to establish two things; it might be exhausting to question, but it’s lethal not to do it.

What is feminine? What is masculine? For starters, I think some rephrasing is in order. What is considered womanly? What is considered manly? Out of curiosity, I’ve asked some people what they think. The responses have varied a little, but in general, most of them have concerned the very same thing, namely superficiality. A friend of mine told me she feels like a woman whenever she’s had time to do her make-up properly, gets an opportunity to wear high heels, put on a fancy dress, and well, make herself feel « beautiful » basically. Although it can sound parodic in this discussion, the fact is that almost everyone I asked told the same story. Some couldn’t come up with any answer at all, and that is of course an answer in itself. Because it’s not until we bring certain structures into question, that we realize how little sense they make. If we were to say that using make-up is a feminine thing to do, is it then masculine not to do it? Is something non-feminine synonymous with something manly? If being muscular is a masculine thing, does that mean it’s also non-feminine? What if a man is not muscular, does that make him feminine? Again, what is right and wrong when the way we assess one another is so askew? Must there be only a right and a wrong? Could a muscular person not just be strong? Could a person using make-up not just be self-aware? Why should one gender “need” the aid of make-up to be considered complete, when the other doesn’t? Of course, there are differences between men and women, and the point here isn’t to erase all of those, but if we’re being honest, we have to admit that the vast part of the real differences is biological. All other differences we’ve come up with ourselves. I, personally, have no urge to start wearing skirts, but if we’re simply being logical, skirts do look a lot more comfortable than pants do. And I’m sure just about any woman would have loved not to « have to » wear make-up, without that being a form of a statement. Despite the lack of logic in these divisions, the time we live in has taught us that these are rules to be followed. Women should wear make-up, and men shouldn’t. Women should keep their legs together, literally and figuratively, while men can be as promiscuous as they wish. Women should keep silent, while men should be heard. To be respected, women need to go through a lot of fuss, whereas men basically only have to exist to attain the same thing.

Saying out loud that you’re proud of being a woman, a gay, a lesbian, a transgender, etc. is still considered to be activism in this day and age. Everything that falls outside the tiny, cramped framework of being a heterosexual cisgender (preferably male), comes with a struggle. So what is implied in a statement like that, is that your reality is not an easy one, but that you carry on nonetheless. That pride is linked to the social struggle, and not to biology. A woman who says she’s proud of being a woman doesn’t say so because she’s got two breasts. She does it because she knows she has to work harder, and she does it. And that’s both inspirational, touching, and admirable. But should it have to be like that? The truth is that in a wonderful world, the answer is no. There wouldn’t be a reason to exclaim that you’re proud of your gender or your sexual orientation. But the fact that certain people’s realities are still unthinkable for others, is the reason we haven’t gotten any further. Nevertheless, I often think that I feel to be different and to be a part of a big minority. It’s made me a richer human being, to be in a position where you often look up instead of looking down. I believe the reason why this community is such a privilege to be a part of, is the abundance of love. There is a pent-up need for unconditional love and acceptance, simply because it is so scarce in the world beyond. Here, the love is so uniquely concentrated, simply because it’s not given room to spread out freely in a world that doesn’t embrace difference. That form of unbridled acceptance people give to one another, I believe to be a prerogative for all peripheral groups in society. And those who aren’t different like that will never get to experience the same form of love. Why? Because in the big world, there is no need for small rooms with lots of acceptance, because it’s already everywhere. Whenever I think of it like that, I feel a little sorry for « normal » people. I suppose the price you pay to take acceptance for granted wherever you go, is to be a little blind.

The other week, I was at the beach with some friends of mine and their kids. On one occasion, one of them told me « Be a man a just jump in the water, Adam! ». It was said as a joke, and I wasn’t perturbed at all, but it still struck me how little I miss being so young that I hadn’t yet begun reflecting upon the meaning of my words. It was one of those moments when it felt pretty great not to be young-young anymore. Regardless of how much I can miss the naivety and invincibility that marked being a teenager and a young adult, they’ve got nothing against being able to say « In that case, I guess I’m something else than a ‘man’ « and mean it. Yes, I sometimes miss the tempo from the past, but the serenity and insights of the present are priceless.

<3

Det här med kvinnligt och manligt?

Under den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med kön och könsroller. Framför allt över vad det är som är kvinnligt och vad som är manligt? Ju mer jag nöter, prövar och låter dessa begrepp och det dem står för cirkulera runt i min tankeverksamhet, desto skevare framstår dem. För utöver att värdera oss själva och andra genom hur kvinnliga, okvinnliga, manliga eller omanliga vi är, så tillför de ju inget värde alls. Det enda de tjänar till, är att vi avgöra hur väl vi lever upp till förväntningar ställda på oss, som samtidigt känns daterade i ett modernt samhälle. Att påpeka att ett kvinna är kvinnlig, är ett annat sätt att säga att hon gör « rätt ». Att påpeka att en man är omanlig, är ett annat sätt att säga att han gör « fel ». Och vice versa såklart. Men vad är egentligen rätt och fel när nästan alla egenskaper en människa kan besitta är så starkt könskodade att deras egenvärde kommer i andra hand? Är en man väldigt mån om sitt yttre betraktas det som omanligt istället för självmedvetet. Är en kvinna iögonfallande muskulös betraktas det som okvinnligt snarare än stark. Har en kvinna kraftig kroppsbehåring anses det som okvinnligt. Har en man lite kroppsbehåring anses som omanligt. Allt det vi är, gör och kan blir sekundärt ifall vårt kön är fel. Och när vi värderar på det sättet, då tappar allt sitt värde. Med det i åtanke, har jag börjat påminna mig själv att sluta använda orden kvinnlig, manlig, feminin och maskulin. Det känns som att de bara bidrar till exklusion. I vår ofta så rubbade värld tillhör de allra flesta epitet en förenklad tvågradig skala. Allt är en binär konstruktion; utbildad eller outbildad, vältränad eller otränad, manlig eller kvinnlig etc. Alla gråzoner mellan dessa motpoler kräver förklaringar, och det enda som just det förklarar, är att det kanske inte är så märkligt att så många kämpar med psykisk ohälsa. Om allt kretsar kring hur väl vi lever upp till ideal som skapats för att inte kunna uppnås, är det då verkligen så konstigt? Visst, missnöjet och otillräckligheten är det som bär upp ett kapitalistiskt samhällssystem, men det är en annan text. I den här vill jag mest konstatera två saker; att det må vara tröttsamt att ifrågasätta, men att det är livsfarligt att inte göra det.

Vad är kvinnligt? Vad är manligt? Till och börja med tror jag att en omformulering är på sin plats. Vad anses kvinnligt? Vad anses manligt? Av nyfikenhet så har jag frågat runt lite på senaste tiden. Svaren har varierat något, men i stort sett kretsat kring samma grundpelare, nämligen ytligheter. En vän sade att hon kände sig kvinnlig när hon tagit sig tid att sminka sig ordentligt, fick möjlighet att ha på sig höga klackar, gärna korta kjolar och ja, fick känna sig « vacker » helt enkelt. Det kan nästan låta parodiskt i sammanhanget, men sanningen är det var ungefär samma svar jag fick ifrån alla jag frågade. Kloka, självsäkra kvinnor som jag ser upp till. Vissa kunde dock inte svara alls, och bara det är ju ett svar i sig självt. Det är ju först när vi rent praktiskt ifrågasätter vissa strukturer, som vi inser hur andefattiga de är. Om vi säger att sminka sig är kvinnligt, är det då okvinnligt att inte göra det? Är okvinnligt synonymt med manligt? Om det är manligt att vara muskulös, är det då okvinnligt att vara det? Är det kvinnligt att vara muskulös? Är en man omanlig om han inte är det? Igen, vad är rätt och fel när bedömningssystemet är så skevt? Måste det finns ett rätt och ett fel? Kan inte en person som är fysisk stark bara få vara stark? Kan inte en person som sminkar sig bara få vara självmedveten? Visst är det skillnad på att vara man och kvinna, och visst ska dessa inte suddas ut, men ska vi vara helt ärliga, så är lejonparten av alla reella skiljelinjer biologiska. Alla andra skillnader har vi själva hittat på. Jag personligen har inget behov av att klä mig i kjol, men rent logiskt, visst verkar det mer bekvämt än byxor? Och vilken kvinna som helst hade säkert tyckt att det vore skönt att aldrig behöva sminka sig, utan att det skulle behöva vara ett statement? Men trots det ologiska i denna uppdelning, så har tiden vi lever i lärt oss något annat. Kvinnor skall sminka sig, medan män inte skall göra det. Kvinnor skall hålla ihop benen, både bildligt och figurativt, medan män kan vara hur promiskuösa de vill. Kvinnor skall vara lågmälda och svala, medan män gärna skall höras. Kvinnor skall ofta kämpa för sin fullständighet, medan män ofta är fullständiga bara genom att finnas till.

Att säga att man är stolt över att vara kvinna, bög, lesbisk, transsexuell är fortfarande betraktat som aktivism. Allt det som faller utanför normen heterosexuell cisperson, för ju med sig en kamp. Det som är underförstått i ett sådant uttalande är att ens verklighet inte är enkel, men att man kämpar vidare ändå. Stoltheten är kopplad till den sociala kampen, och inte biologin. En kvinna är ju inte stolt över att vara kvinna för att hon tilldelats två bröst? Och visst är det fint, vackert, inspirerande, rörande och allt det där. Men att det skall behöva vara så? Sanningen är ju den att i en underbar värld så är svaret nej. Det skulle inte finns någon värdering i att säga att man är stolt över sitt kön eller sin sexuella läggning. Att en persons verklighet fortfarande är en otänkbar verklighet för en annan är anledningen till att vi inte kommit längre. Samtidigt ä jag glad för att leva i en tid där t.ex. hen är ett pronomen och inte en felstavning. Och jag är ännu gladare över att, som homosexuell man, få vara del av en stor minoritet. Det har gjort mig till en rikare människa att få se upp istället för att se ner. Anledningen till att just det communityn, liksom många andra för minoriteter i samhället, är så fantastiskt att få vara en del utav är ju överflödet av kärlek. Och att det är så, det beror ju på att det finns ett så stort behov att kompensera för den brist på kärlek och acceptens som råder i övriga samhället. Allt det är, är ju bara ett resultat av en polariserad värld med hårda lagar, kompromisslösa övertygelser och stängda hjärtan. I en underbar värld skulle det förstås inte behöva vara så. Kärleken finns här koncentrerad, eftersom den inte ges plats att späs ut i den heteronormativa världen. Just den typen av ohämmad acceptans tror jag är ett slags prerogativ för samhällets perifera grupper. Och just det överdådet av kärlek kommer de som ligger allra närmast samhällets normer aldrig få uppleva, då den inte existerar där. När jag tänker på det, då tycker jag lite synd om « vanliga » människor. På något sätt så är priset av att kunna ta acceptans för given att vara lite blind.

Häromveckan var jag på stranden med en stor del av släkten, och däribland en hop fantastiska ungdomar som jag vet får fina värderingar hemifrån. Vid ett tillfälle utbrast en av dem « Va en man och hoppa i » till mig. Sagt på skämt, men jag hann ändå slås av tanken över hur jag inte saknar att vara så ung att jag inte ännu insett betydelsen av mina ord. För mig var det ett sådant ögonblick då det känns som allra bäst att inte vara purung längre. Oavsett hur mycket jag ibland kan sakna naiviteten och odödligheten som präglande hela tonåren och dem tidiga vuxenåren, så är det ingenting mot känslan av kunna säga, « då får jag väl va något annat än en man då », och även mena det. Ja, jag kan sakna farten från förr, men ron och insikterna idag är mer värda.


<3