Sanningar Du inte vill höra

Jag vill förvarna för att den här texten eventuellt kan röra upp känslor men jag hoppas att ni läser ändå.

Jag har inte kunnat sluta tänka på Josefin Nilsson sedan jag i söndagskväll satte mig ned, med dålig internetuppkoppling och brusig upplösning, och såg dokumentären om henne på Svtplay. Programmet buffrade från början till slut, men det var som att jag inte märkte av det alls, utan jag satt med blicken fäst på skärmen. Jag minns inte senast jag satt ned i en hel timme utan att känna att jag behövde vara någon annanstans.

Tårarna rann medan dem sista tonerna av ”Älska Mig” med Ainbusk Singers ebbade ut. Och jag kände hur jag liksom satt där och brann. Brann av ren djävla ilska över alla dem människor jag mött och inte mött, känner och inte känner, som genom sin egna otillräcklighet, sin egna gränslöshet, sin egna obetänksamhet, tagit sig friheten att beröva en annan människa så mycket som en liten del av deras egenvärde. Hur många de är och hur mycket de kommer undan med. Brann av påminnelsen att vi inte kommit längre. Brann av påminnelsen att kanske är vi trots det påväg någonstans. Alltför sakta. Alltför sent. Men påväg. Det kändes hoppfullt.

Jag tänkte att lika mycket som dokumentären handlade om Josefin; hennes livslust, hennes artisteri, hennes livsgärning, lika mycket handlade den för mig om varje människa som på något sätt berövats rätten till sin egen kropp. Sin egen bestämanderätt. Sitt eget liv. Som blivit fråntaget privilegiet att aldrig någonsin behöva ifrågasätta sin fullkomlighet.

Jag tänkte på en personlig händelse som inte gör ont längre, men som ändå lämnade ett själsligt ärr. Som öppnade upp en avgrund jag själv fortfarande faller genom ibland. Och det var en vanlig höstdag 1999 då jag var sju år gammal och satte mig ned på den enda lediga platsen vid ett bord i matsalen med min bricka, och samtliga runt borden reste sig unisont och flyttade sig till ett annat bord. Och jag satt ensam kvar. Med skammen. Skammen att inte ens vara tillräcklig för någon skulle vilja äta sin lunch bredvid mig. Det här var längesen. Men jag minns det som igår.

Jag tänkte på en av mina nära vänner. Hon som i samma ålder som jag var då, fick höra av skolsystern att hon visst var ”lite rund”. 20 år senare får jag fortfarande påminna henne när hon av vana säger ”den här veckan har jag varit duktig” eller ”igår syndade jag”. Hon som är så vacker, men som bara ser sig själv som ”lite rund” när hon tittar i spegeln.

Jag tänkte på en annan bekant. Hon som berättade för mig om när hon blev sexuellt utnyttjad. Den första gången var hon sex år gammal. Den andra gången var hon nio. Den tredje gången var hon 14. Hon sade att hon inte visste hur hon skulle räkna varje gång någon frågade när hon förlorade oskulden.

Jag tänkte på honom. Han som aldrig fick lov att vara den han var. Han som blev utslängd hemifrån när han var 16, för att han älskade en annan man. Han som fortfarande måste låtsas, trots att han idag är över 30. Han som också tycker att världen är rätt tröttsam efter att ha sett den ett par gången, men som hellre reser bort än hem på sina semestrar, för att nya intryck kostar ju mindre än gamla lögner.

Och jag tänkte på henne. Hon som också drar sig för att åka hem. Inte för att hon inte kan vara den hon är när hon är hemma. Utan för att det i hennes föräldrahem hänger ett svartvitt fotografi ifrån när hon var ett barn. Ett suddigt gammalt fotografi på henne, hennes mamma och en gammal manlig vän till familjen, som hjälpt till i vått och torrt. Men om hennes mamma visste vad hon tvingas återuppleva varje gång hon ser bilden, bilden som hon är så glad för, då hade hennes mamma levt ett halvt liv hädanefter, och det tycker hon inte att hon förtjänar. För det var inte hon som svek henne, men det hade hon tyckt.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för otillräckligheten. För oförmögenheten. För orättvisan. För oturen. För turen. För det är ju bara tur. Turen över att skammen jag kände vid ett matsalsbord för 20 år sedan, var det värsta som hände mig. Turen att jag aldrig behövt ifrågasätta rätten till mig egen kropp. Till mina egna infall. Till mina egna rättigheter. Turen över att jag gavs något så sällsynt som villkorslös kärlek. Från så många håll. Och ansvaret det för med sig, för att just precis sådan kärlek skall leva vidare. Fortplanta sig. Skydda fler.

Det finns orättvisa vi inte kan förändra. Människor i nöd vi inte kan hjälpa. Historier vi inte vill höra men måste lyssna till. Människor vi vill tycka gott om men måste ställa till svars, och upplevelser vi önskar vi inte hade, men måste dela så att dem inte upprepas. Vid dagens slut är vi alla ensamt ansvariga för våra egna liv, och ingen annan än oss själva kan resa oss upp när vi fallit. Det betyder inte att ensam är stark.

Vad spelar en ny klänning för roll, om en ändå alltid känner sig ”lite rund”? Vad betyder det att ge sin kropp till någon en älskar, när en aldrig glömmer att ens kropp en gång betraktats som allmängods? Vilket värde har en familjemiddag tillsammans, i ett rum med en bild av en man som berövade en ens barndom? Vi kan inte alltid rädda varandra. Men vi gör gott i att påminna oss om att vi är ömtåliga. Det är dem vi bryr oss om också. Och är vi någonsin mer sårbara än i stunderna när vi tror att vi inte ska behöva vara det?

Så när någon berättar, tig. Och när andra tiger, håll inte käften.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *