Author: adameriksson

Lingering in a waiting room

I suppose all of us knew that massive cuts were inevitable at some stage. Still, the absence of news directly pertaining to us in the days, weeks, and months that have gone by since operations came to a halt, have some days felt like sheer despair, and some days like nothing but an emotional vacuum of not knowing. I’m sure several of you can relate to this.

I believe it’s safe to claim that even if we came here for one year, three years, or even longer, Dubai was always just a form of waiting room ahead of something else. An interlude for what was always supposed to come next. It doesn’t matter if it was just a chance to see the world before committing to family life, or a professional stopover before pursuing a career within your field of education, or the last adventure before moving back home to open up your own enterprise. Maybe coming here was an escape from something. Maybe coming here was an escape towards something. We all have had such different reasons for ending up here, and hearing all about them has for me personally always been a favorite topic of conversations sitting on the jumpseat.

Yes, Dubai was always just a waiting room, but perhaps down the years some of us simply forgot that it was. Perhaps that’s also why everything that’s happening around us right now is much harder to deal with than we ever thought that it would. For me, I’ve gotten so accustomed to seeing people come and go in and out of my life that I have sometimes asked myself what good does it really do to a person to live like that. To constantly have to invite perfect strangers into your life, get attached to them, and then with or without warning suddenly having to wave them off to new adventures. It’s a way of living that doesn’t compare to much else.

I can’t think of another place where the rotation of people is so high, and I also don’t think it’s normal. But, nonetheless, it’s a lifestyle we’ve adjusted to, and somehow we’ve made it work for us. I know I also speak for everyone reading this that we all have friends we would never have found, wouldn’t it have been for these extreme circumstances in which we are each other’s survival. Maybe some would say that relationships here are more disposable in certain ways than back home, wherever that is, but maybe they also have another form of depth, simply because they’ve had to. When you don’t have your family around you need to create one, and even if it’s not the same, we know that our support systems down here are what has saved us through the lows and cheered us on through the highs.

Regardless if you received the notice to leave or not, we’re at a stage where all of us already know someone that will be leaving Dubai in the weeks to come. In one way or another, we’ve all been touched by ongoing events, and for many of us, the feeling of loss is insurmountable. Beyond the loss of income and sense of meaninglessness in a time of global strife, lives are uprooted irrespective if you stay or if you go. The ones who get to stay have little insight into what our work will be like once we return to it, and I think the one thing we all have in common is that we have to start over in one way. A new job, a new house, or new friends. I do not know what is worse, or most important, or most acute. I guess it’s different for everybody, and that’s perfectly fine.

I won’t say something about when a door closes another one opens. Several people before me have articulated this in better, more heart-warming ways than I’d never been able to do. But I will say this, it’s not always a bad thing to have certain decisions made for you as opposed to by you. To be forced to think in ways you’d never have had the courage while it was still an option, not the option, is probably what has worked the most miracles in any time of hardship.

I wish I knew when, but it will.

En pandemi som inte är över om fyra månader

Även om jag alltid försöker hålla mig någorlunda à jour med vad som sker i världen har jag aldrig haft samma rutin av att gå in på svenska nyhetssajter som jag haft under dem senaste tre månaderna. Det har blivit en av alla mina nya rutiner att gå in på både Aftonbladet, Expressen, DN och diverse andra mer regionala källor säkert fyra-fem gånger om dagen. Med allt som sker känns det ibland som att man konstant håller andan inför nästa katastrof, och just nu är det som att de avlöser varandra. Nu har vi dessutom kommit till en fas där om vi inte själva på något sätt blivit drabbade av Covid-19, så känner vi någon som har det.

Kanske känner vi inte någon som faktiskt insjuknat i viruset, men det var ju å andra sidan aldrig heller den största faran med hela pandemin. Det tror jag inte någon, varken amatörmässigt eller proffesionellt kunnig inom epidemiologi någonsin påstått. Faran var ju alltid effekten kraven på social distansering skulle ha, och nu har fått, på samhället och de som bär upp det. Vi läser varje dag om nya företag som tvingats sätta en spik i dörren och ansöka om konkurs. Och det är ju inte små verksamheter som faller. Om något är det väl de som faktiskt har en chans att ta sig igenom det här, medan jättarna dukar under en efter en. Och det är bara dem första effekterna. Vad förlusten av livsuppehälle, brist på socialt umgänge och frisk luft kommer att kosta folkhälsan, det vet inte. Rättelse, HUR mycket det kommer att kosta, det vet inte. Tillåts man att sia fritt så är det kanske anledning till att Sveriges kontroversiella strategi mot Covid-19 i det långa loppet inte kommer visa sig vara helt fel. Konsekvenserna måste mätas i andra parametrar än bara dödsfall. Men det är ett annat inlägg, för det här ska handla om något annat.

Det ska handla om att huvudnyheten i samtliga svenska medier jag klickade in mig på imorse handlade om Paolo Robertos första tv-intervju, bara timmarna efter att han gripits för att ha köpt sex. Jag tryckte spontant igång intervjun men stängde av den lika snabbt igen, och jag vet inte vad som lämnade sämst smak i munnen. Faktumet att Paolo Robertos ljusskygga kvinnosyn blir huvudnyhet i en tid där världen brinner, eller det faktum att händelsen antagligen inte skulle blivit en nyhet överhuvudtaget hade den inte involverat en offentlig person? För det här är en pandemi så djupt förankrad och globalt accepterad att inom loppet av tolv timmar ges en man som de facto köpt en annan människa, medialt utrymme på bästa sändningstid för att “tala ut”. Paolo får sitta lite medfaret klädd och berätta om hålet han har i sin själ som han aldrig kan fylla. Om lyckan han egentligen upplever men aldrig tillåter sig själv att känna. Och såklart, för att poängtera att det var första gången han köpt sex. För det är det ju alltid när vi tagits på bar gärning med något vi inte borde ha gjort, eller hur?

Jag har varit arg hela dagen. Arg och uppgiven. Uppgiven för att världen var trasig långt innan 2020, och att idag bara var ännu en påminnelse om det. Arg över att till skillnad från ett coronavirus så är pandemin kallad misogyni fullt synlig. Det är vi som väljer att inte se den. Vi låter den finnas och uppmuntrar dess spridning, trots att den skördat fler offer än Covid-19 eller någon annan medicinsk pandemi någon har gjort eller kommer göra. Och så länge som förövaren får komma till tals, offentlig person eller inte, innan offret, så är vi inte ens i närheten av något vaccin. För vad vet vi egentligen om offret i den här saken? En kvinna ifrån “ett fattigt europeiskt land”. Bristen på information om alltifrån ålder, nationalitet, historia till hennes version av det som skett talar sitt egna tydliga språk, det har inget värde. Var hon ett offer för trafficking? Var hon här av “fri” vilja? Inte för att fri vilja har något att göra med att sälja sin kropp. Det är frågor vi får ställa oss själva medan Paolo förklarar att det inte handlade om henne, utan om honom. Det kanske är det ändå han haft rätt i. Problemet är inte henne. Problemet är honom. Både som individ och som struktur.

Det som svider allra mest, det är att Sverige ändå är ett av världens mest jämställda länder, där sådant här pågår allra minst. Och att vi ändå inte är bättre än så här. Och det svider varje gång jag blir tillfrågad om hur “det är” i Sverige, av människor ifrån helt andra kulturer, bakgrunder och verkligheter. Med blida ögon ser de framför sig lägenheter med IKEA-möbler och betald föräldraledighet. A-kassa och yttrandefrihet. Fri utbildning och fri sjukvård. Allemansrätt och snö. Och jag håller med men kan inte hålla mig för att hålla upp en brasklapp om Jantelagen och patriarkalt förtryck, och så ofta faller det för döva öron. För någon som bara vill kunna försörja sin familj utan en konstant oro över att få det att gå ihop, de ger oftast blanka fan i både passiv missunnsamhet och oönskade tjuvnyp. Det kommer alltid finnas de som önskar att de hade våra problem. Jag hoppas bara att vi inte tillåter det att sluta bekämpa dem.

Världen ser antagligen likadan ut imorgon som idag, men vi kan alla göra något.

Att vara flygande i en tid som inte flyger

Det som att vara flygande innebär allra mest, det är att befinna sig på dem knutpunkter vi just nu blir avrådda att hålla oss ifrån. Flygplan, flygplatser, tåg, bussar, hotell och stadskärnor. Det är min vardag att vara omgiven av ett konstant surrande. Att andas samma luft och att finnas till i samma rum som väldigt många människor är vad det innebär för mig att vara på jobbet. Och precis lika uttömmande som just det kan vara, så ger det stillheten och tystnaden mellan varven ett helt annat djup. Det är två av mina finaste stunder.

Fast näst efter att vara vårdpersonal, så är nog vårt yrke det som folk avundas minst just nu, vilket är en ganska stor kontrast till hur det brukar förhålla sig. Jag är van vid att varje gång jag träffar vänner som inte jobbar med det som jag gör, så får jag samma frågor om och om igen. Vart flyger ni? Vilka flygplan jobbar ni på? Hur länge stannar ni på varje ställe? Det är som att fascinationen för det här yrket är så beständig att dem allra flesta inte tröttar på att ställa samma frågor om och om igen, eller att få samma svar tillbaka gång på gång. Det är väl så det är med riktigt bra historier, man vill gärna höra dem igen. Trots att man vet slutet. Jag älskar ju mitt jobb, så jag berättar gärna igen och igen. Det är ingen möda. Det är en ynnest att alltid få känna sig intressant. Det är det verkligen.

Jag ska erkänna att jag först inte kände mig berörd. Egentligen har jag fortfarande ingen anledning att känna oro. Jag vet att jag själv klarar mig ifall mitt jobb skulle upphöra. Inte enbart för att jag haft privilegiet att kunna bunkra för tider av snålblåst, men för att jag är en sådan person som alltid löser det. Det är något vi har gemensamt i den här branschen. Så jag är inte orolig varken för min egen del, eller för mina nuvarande eller tidigare kollegors skull. Vi är driftiga människor, och det är också anledningen till att vi jobbar med det vi gör. Det går inte att se världen i svart och vitt, och klara av det här jobbet. För mellanrummet mellan den stora världen och den lilla människan är en enda stor gråzon, och det är vår arbetsplats.

Just nu tänker jag lika mycket som dem flesta andra. Det mesta av det vi trott oss kunna ta för givet har ryckts ifrån oss utan förvarning, och jag tror att många av oss kanske inte vet vad man känner. Det är väl så med chock, att det bara är en enda överväldigande känsla som inte går att sätta fingret på innan den bestämmer sig för vilken form den ska anta. Och jag kan inte bestämma mig för hur det känns att gå på till jobbet om några dagar. Om mitt jobb ens finns kvar om några dagar. Är det idiotiskt, eller heroiskt? Är det riskabelt, eller nödvändigt? Såklart kommer jag att gå till jobbet. Det gör vi ju alltid. Vi möter alltid upp när ingen annan gör det. Vi flyger över jular, födelsedagar, tolvslag, bröllop och begravningar. Tiden stannar inte för oss, och vi tillåter att den inte gör det. Det är inget nytt i det jag skriver. Vi säger det hela tiden, och inte för att klappa oss själva på axeln, utan mer som en försiktig påminnelse att världen fungerar för att någon annan just nu gör någonting som du själv inte skulle vilja göra. Så bevarar vi ödmjukheten. Men just nu fungerar inte världen, och det var ingen beredd på. Vi har alltid varit dem som levt i nuet. Det går liksom inte att ha det här jobbet ifall man inte gör det. Planering och framförhållning blir sekundärt i ett yrke där närvaro och fokus alltid måste finnas med.

Visst älskar vi att resa. För visst smakar osten lite bättre i Frankrike än hemma? Och visst är skymningen målad i andra färger på en kust i Marocko, än den är på Västkusten? Det är små saker som gör den stora skillnaden för oss, men det lustiga är att vi skiter egentligen i att resa. Jag kommer ifrån en väldigt liten familj, och jag vill tro att det är det som gjort mig till en relationsbyggande människa. Någonstans försöker vi väl alla bygga upp det vi inte fick gratis? Så oavsett om jag befinner mig i Tokyo eller i Sydney, och om än bara för ett ögonblick får chansen att insupa en annan atmosfär och känna tacksamhet för just det, så är det ju så lite värt mot att dricka ett glas vin med någon av sina närmsta, och dela livet med dem på plats. Oftast lyckas vi hitta en balans mellan det stora och det lilla, och det är så vi ser till att leva. Det mesta av det ni ser på Instagram betyder egentligen ingenting, det är bara platser. Och även världens trångaste utrymmen kan kännas tomma utan någon att dela dem med. ”Det är lätt att odla myten om sitt eget liv om man bara har gödsel, kanske är det därför som grannens gräs verkar så mycket grönare – eftersom det är fullt med skit!”, skrev Fredrik Backman i ”Folk med ångest”. Det som faktiskt spelar roll, det kanske vi inte delar med oss lika ofta som vi borde.

Det som fångade mig när jag som 19 åring började flyga för SAS, det var den avslappnade fysiska kontakten, och murarna den raserade. Att varmt krama om någon man knappt har sett förut. Att lägga handen på en främlings underarm för att visa att man lyssnar. Att ja, bara sitta närmre varandra. Det finns väl knappt någon annanstans. Jag vet inte vad om det numera kan räknas som en arbetsskada eller en arbetsförmån, men alla som känner mig vet att jag är en väldigt taktil människa. Kulturbetingat är väl det enda man inte kan påstå att det är. Om det är någonstans i världen människor redan var duktiga på att hålla avstånd till varandra redan i förväg, så var det väl i Skandinavien, lustigt nog. Alla ni som läser, som jag någon gång arbetat tillsammans med, behöver nog inte ens en förklaring. Ni fattar precis. Och ni som inte riktigt förstår, så vill jag poängtera att denna särskilda fysiska närheten också alltid burit en respekt med sig. Såklart är varje möte och varje plats situationsbetingad, och det går inte att generalisera bortom det. Men den här närheten, det är den som gör att vi så ofta ser på varandra som familj även när vi ibland inte vet mer om varandra än våra förnamn. Ibland vet vi inte ens det. Jag har själv stått med brustet hjärtat och gråtit i en kollegas famn jag aldrig mött förr, och samtidigt känt mig helt trygg. Låter det inte märkligt? Jag har hållit många händer, både gett och fått många varma goa kramar och jag har tittat in i väldigt många ögonpar under årens gång. Det har gjort mig till en bättre människa att få vara en del utav en sådan kultur. Och den kulturen har varit likadan i alla flygbolag jag arbetat för.

Att vi just nu avråds från att göra precis allt det, det gör att jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Att behöva använda munskydd och skyddshandskar ombord. Det är så bisarrt. Så skränande bisarrt när det naturligaste världen, helt plötsligt upphör att vara det. Och jag undrar så vilken värld vi återvänder till, när alltid är över? Att leva i nuet har nog fått en ny innebörd för oss alla. Det vill jag mitt i mörkret tro bär något fint med sig på längre sikt.

Jag läser det ni skriver, lyssnar till det ni säger och reflekterar. Det enda jag någonsin velat uppnå med mitt skrivande är att uppmana till mer lyssnande, och kanske blir det just precis det vi tar med oss när det här är över. Att vi lyssnar mer innan än efter.
Ta hand om er där ute. Vi fixar det här också.

On life and death in Ukraine

Beyond outskirts of gray despair, clusters of identical domiciles and streets the frozen night seemed to have deterred of all life, Kiev slowly materialised in the distance as the taxi crossed over the Dnipro river, inertly floating like oil underneath. The burly cab driver smoked in the car and blasted the radio and drove like you drive when you know a place inside out, one hand on the wheel and the other attending his cigarette. Building by building, church by church, the frost-riddled city towered up outside. The humming of the engine became a slight vibrato as the car rolled over the cobblestones flooring the heart of the city. Feeling the car rattle so familiarly from driving through just about any European small town made Kiev a little bit smaller as well.

Shivers ran down my spine as we drove past Maidan, Kiev’s Independence square. I watched the documentary ”Winter on Fire” on Netflix recently, a 98 minute depiction of the Euromaidan demonstrations in 2013-2014, starting on the very same day, six years ago. A story of peaceful demonstrations turning into full-scale revolution, as the Ukrainian government tried to quash public protests. It took me longer than 98 minutes to watch it. It was one of those evocative documentaries where you have to press pause, sit in some form of thoughtful silence, inhale, exhale, and then continue to watch again. I looked out on the now bare square, echoing empty around the pedestal monument penetrating the night sky. This immense square, every inch filled. Filled throughout an entire winter. Filled with the kind of fateful civil courage someone from my background will never fully understand.

Later, I was at the hotelbar. The bar man held up an empty wineglass against the light and squinted with his eyes, so tiny they almost disappeared into his hard, meaty face. He twisted and studied it meticulously before continuing to wipe it with a linen napkin. Barely had I lifted my hand to wave of his professional attentiveness and to say “Don’t worry about it” when his gaze met mine and a tiny smile materialized at the corner of his mouth. He extended the glass to me by the stem and as if he could sense my restlessness, he said in a matter-of-factly broken English “We has to always make time to make the nice”. I nodded in recognition as I took the glass. It’s somehow always the little things that makes all the difference, we just tend not to notice them. Kiev would be a lot like this.

Gaps between the washed walls outside the window revealed a lilac sky as we rose early the following morning, heading towards the pinnacle of this trip; Chernobyl. A place which seems to be on everyone’s lips lately. I remember when I first learnt of the Chernobyl disaster. I was not old, perhaps 13 or 14, and I remember reading everything I could find about it. I found it so fascinating, so daunting, so unbelievable. Perhaps not so much the accident itself but more so the areas that the accident rendered uninhabitable. Villages and cities, turning into ghost towns more or less over night. It was such a strange feeling to be about to see it all with my own eyes. And perhaps an even stranger feeling when I later did.

The first checkpoint laid some 30 kilometers off the site of the accident. A humble shed of corrugated iron on the crisp countryside. We shuddered in the piercing cold, and the only ones not seemingly demoralised by the sinking quicksilver were the two Jehovas witnesses, task-focused and ready for new-recruits where they stood to the side, bundled up and armed with placards and brochures. After we’d shown our passports, we were allowed inside of the exclusion zone.

A single tiny road shot through the coniferous forest of pines, growing so tightly the outside whizzed by like walls of evergreen. At first, there was nothing but trees. Then came the first derelict houses, almost undetectable in between and behind dead shrubbery, on both sides of the road. First only a few, then a lot more. Tiny boxes in the same colors as the barren surroundings and barns with sunken roofs. People observed and silenced. Almost a reverent silence. But a silence that wasn’t reverent, was the silence outside.

We made stops in a few of the minor villages once home to a Soviet bourgeoisie, and had a walk around. Window frames echoed empty in many of the high-rises, overtaken by vegetation. Bushes growing out go cracks in walls, trees on rooftops. Inside, everything was stripper bare. Wires pulled out of floors, walls and ceilings for copper. Shards of glass shattered across every floor. The only tiny remnants of a previous life once happening here a few strips of tapestry, a single laced curtain. We put down our feet and minded our voice levels as if we had walked into a library. But there was no one to be quiet for.

In Pripyat the never inaugurated ferris wheel stood out against the sky like a steel skeleton, riddled with rust and moss. Pripyat was different to the tiny villages. Possibly because it was easier to picture life there. A Soviet pride erected in the middle of nowhere, sprawling with modernity and now nothing more than an urban graveyard. We walked along avenues encroached to tiny paths by vines, snaking up every tree and snarling up every wall. Stood on the edge of an olympic swimming pool long depleted of water, several tiles missing.

From the rooftop of one of the residential buildings, the containment of reactor 4 in the power plant stood out like a tiny chunk of metal in a vista of pine green. Later, up close, it was so gigantic it could fill a vision of sight. To be standing right in front of it, only separated by a chainlink fence, frlt bizarre. Perhaps because we didn’t really take it seriously. Perhaps, because we did. It’s hard to find words for it. I think the silence of the whole place consumed my words. The only sound coming from the yellow geiger meter going crazy as it came close to the ground, giving off a frantic beeping sound. I grew up in the forest, and I know the plentitude of forest sounds like sing-a-long songs. The creaking of barren branches, the rustle in fallen leaves, the cooing of wood pigeons. This quietude wasn’t the absence of noise, it was the absence of life. I shuddered, and I shudder thinking back of it. I didn’t hear a single bird chirp during the entire day, and that was perhaps the most visceral part of the entire experience.

Coming back to Kiev was like coming back to another world. Stopping for a short moment to feel rays of the morning sun warm our skin in the crisp air, and watch them carry on, glint of the gilded domes and be swallowed by the river, somehow made the whole excursion feel even more surreal. It was as if the simple pleasures and liveliness of the Ukrainian capital made the mere thought of a nearby place so devoid of it unthinkable. I don’t think the Kiev we had time to experience was anything similar to London or New York where you kind of just feel like it’s only you and the city. And perhaps that would deter some. For us I feel like it intrigued us to look a bit closer, and when we did we discovered a different city than the daunting, cold capital it might come off as at first glance.

I think of the gay club we tracked down to go dancing. A venue which from the outside looked nothing less than a place where mafia settlements would take place, being an unlit office building behind a dark parking lot. First we wondered if we had the right address, then we saw the little entrance sign saying that ladies had to pay double to get it.m. On the inside it was as filled with the same love and acceptance you’d expect in a similar place but in another, perhaps more accepting corner of the world, and that made it special, and important. You can be anywhere and literally just cross over a simple threshold and enter into a different world, and the reminder that love always finds a way had me feeling the sun on my face one more time.

It is almost always people that make the difference. Which is a shame for someone like me who’s normally prefer the whole me-and-the-city setup. But I would have to admit that I miss out sometimes. The people that crossed our paths here made me think of that. Probably because they had a sincere genuineness about them. In taxis, restaurants, bars, supermarkets. An attentiveness to eye contact, listening and above all, an eager to be of service. I believe this is precisely why Kiev had the air of being a lot smaller than it is. Because that kind of thoughtfulness is more rare in truly big cities, as if people’s attention is alway needed elsewhere.

Ukraine, I might have to come back for more.

Life changes in Phuket

The sun peered over the mountains as we descended through the clouds and Phuket unfolded below us, swathed in the last morning fog like a giant cobweb encasing the entire island. The serenity which has attracted people to come time and time again could be felt even before touchdown. And I reckon it’s often like that; when what strikes you the most at first glance is not what man put up, but what was already there, to begin with.

I got on a coughing motorbike and held a tight grip around the driver as we made our way through the traffic, and I began to reminisce. It’s the third time I’m here, and each time I’ve been has been important. Somehow life has often taken a swift turn afterward, and suddenly nothing has ended up being the same anymore. I don’t know if it’s just a coincidence. But the first time I came here was almost ten years ago, and I was a teenager on my way to see a friend from school living in Phuket. I remember it as it was yesterday. I guess because the whole trip played such a big part in leading me towards where I am today. Therefore I remember, both the memorable and the much less memorable bits. I remember the hard jumpseat I sat on for 11 hours, which was my only option to get on the flight. I remember being too shy to ask for breakfast when the cabin crew forgot about me for the lasts service, where I sat tucked away behind a curtain in a freezing galley. But more than that I remember the approach into Bangkok, a million lights lit up like a dashboard in the night as we circled before landing. I had never seen such a vast city before, and I wasn’t really supposed to either at that time, but as my travel plans abruptly changed almost before the entry stamp had dried in my passport, I had to stay the night. All connecting flights were full, and if I wanted to get myself to Phuket, I wasn’t gonna be by air travel. I wasn’t even a cabin crew yet, nonetheless, I was tutored early on what it feels like to be completely screwed whilst on staff travel.

One night in Bangkok followed by one night on a ramshackle bus lacking both seatbelts and a muffler, all the way down to Phuket. I was awake all night, my eyes darting across the landscapes and silhouettes whizzing by outside in the muggy night. When we rolled into Phuket the morning had just begun to saturate the gaudy colors of the island, and even if I’d never been as far away from home, I didn’t feel like it. A feeling I’ve come to experience many times since, in many different places. And that feeling didn’t subside for the two weeks I stayed there. Not even when I was bumped off flights for another whole week whilst attempting to return back home, and really wanted to. I got almost another week in Bangkok, which was a lot less fun than it sounds, but it still mattered even if the details of the trip are unimportant. What is important is that when I came back, I came back another. Someone who’d faced the world outside and somehow landed back on his feet. Someone more confident, someone more of an accomplisher.

There are times when I can miss my younger, braver self who didn’t think as much as I do today. I suppose that’s very often what bravery is all about; not thinking and just doing. Then again, I like to think I make better decisions for myself today than I sometimes did back then. I’ve become a lot better at being present in moments that come to me. To listen more intently, to speak more selectively. To select more carefully, to let go more easily. People and things. I used to be completely different. An over-indulger, in every sense of its meaning. And maybe that’s one of the reasons why I oftentimes feel like all my strongest memories are from my adult years. I had such a rush growing up I so often neglected to pay attention to life as it happened. But better late than never, as we say.

I thought about this as I later sauntered between shelves crammed with tattered paperbacks in a tiny store for preloved books in Phuket town. Piles and stacks of books lined every aisle and filled every corner, and particles of dust stirred up as I moved around, transforming the air into a galaxy of its own. The idea that each book has already been picked up once by someone appeals to me. That every book in there has already given to someone at some point. Especially here. Phuket is one of those places on earth where people on the run end up. Either they’re running away from something, may it be from law enforcement or gloomy weather, or either they’re running towards something. Usually a better life, whatever that means for them. I spotted several books that have changed me, and I wondered if I’m also running if we all read the same books? I foubd one of my favorites tightly wedged on a dusty shelf – ”Eleanor Oliphant is Completely Fine”. I purchased it again and thought that’s the beauty with books, that it’s a gift whose value is so easy to share with others.

I got on another motorbike to go back. It’s peculiar how an island so vast can feel so small. The sidewalks teemed with people, and the sultry air felt manageable in the breeze from moving on a velocity. As the evening slowly made its entrance, bright neon signs lit up one by one, making a profit of vices people have come here to unleash. It’s never quiet in Phuket. It’s never too noisy. Phuket is more an environment than it is a place, a city or an island. And perhaps that’s what makes it so special.

Come night I ambled into my hotel room and picked up my phone, and found out that life had changed again, and all of a sudden it wasn’t just Saturday anymore. I spoke to a friend of mine earlier during the day. A trivial conversation about everything and nothing, about delicious meat-substitutions and business ideas. We decided to speak again soon. In the hours that had passed since we hung up, her mother had fallen severely ill and had been taken to the ICU. She has just texted me saying that she’s just commenced the 20 hours journey to go home. And she didn’t know if she’d make in time. So just like that, it wasn’t t just a Saturday anymore.

Suddenly, no sunrises, no missed connection flights, literary gems or anecdotes of pearls of wisdom meant a thing.

Suddenly, time stood still, just when time had never been more precious.

Suddenly, love was all that mattered.

Påminnelser om andra verkligheter

Påminnelser om andra verkligheter.

Det var mitt i natten och vi stod i avgångshallen på flygplatsen. I sista minuten hade vi hunnit boka en biljett åt henne. En enkelbiljett. Jag vill inte säga att hon behövde fly, fast det var ju det hon gjorde. När hon berättat för sin pojkvän att hon var gravid och inte ämnade behålla barnet, då hotade han med att gå till polisen. Och hade han hunnit, så hade han fått rätt. I det landet hade han varit den som fått rätt. Så utan val stod hon där, medfaret iklädd dem första kläderna hon hittat att kasta på sig. En av dem starkaste jag känner. Och jag minns hur bräcklig hon såg ut medan vi såg henne gå igenom säkerhetskontrollen. Förändrad på något sätt. Som att hennes verklighet blivit en annan. En verklighet hon väl bara fått en inblick i, men som är så många andras, utan möjlighet att komma iväg. Hon kom iväg. Till en plats där hon fick välja själv. Hon hade möjligheten, så den gången gick det bra. Eller bra kanske är ett konstigt ord. Hon undslapp, i bristen på egna rättigheter.

Vi var 17 år och jag väntade utanför tjejtoaletten när min vän kissade på en sticka. Efteråt satt vi på en förstutrapp och delade en cigarett under tystnad medan två streck uppenbarade sig på den lilla displayen. Avsaknaden av ord talade för sig själv medan röken långsamt singlade sig uppåt i den råa oktobermorgonen. Dagen efter följde jag med henne till Ungdomsmottagningen. Ett samtal i ett tryggt rum senare fick hon en tablett, och sen fick livet gå vidare. Under gymnasieåren kom det att ske ett par gånger, med ett par olika vänner. Jag var ofta den som följde med. Aldrig var det något särskilt, och idag ser jag tillbaka på det som något av det mest särskilda. Möjligheten. Enkelheten. Tryggheten. Det fria valet. En overklighet för så många, på så många platser.

En vän till mig växte upp med i Sydamerika, i en värld långt bortom föräldraledighet och månatliga barnbidrag, där verkligheten i sig ständigt var en kompromiss. När han var fem år gammal ringde hans dagmamma till hans mamma. Hon var bekymrad för honom, och hon tyckte att han uppvisade oroväckande tendenser eftersom han föredrog att umgås med flickorna istället för med pojkarna i klassen. Detta alarmerande beteende tyckte dagmammans att en psykolog skulle få utreda, för att se så det inte var något ”fel” på honom. För tänk om han var ”en sån”? Lyckligtvis tillhörde, och tillhör, hans mamma den proggresivs sorten, och hon konstaterade kort att så längde hennes son mådde bra var detta det dummaste hon hört, innan hon smällde på luren. Pappan däremot, han blev orolig. Det är ju ofta så i troende länder, att acceptansen för att vara annorlunda ofta är knapp. Så han tog med honom till den där psykologen, utan mammans vetskap. Men min vän minns inte så mycket ifrån mötet med psykologen. Annat än att han sattes att leka i ett rum med en hög med leksaker för tjejer och en hög med leksaker för killar, medan dem vuxna såg på. Han var för ung för att förstå, men ändå tillräckligt gammal för att inse att det låg i hans intresse att inte välja ifrån den rosa samlingen, så det gjorde han inte. Det var ett test. Ett test han kanske inte förstod, men fem år gammal hade han trots allt redan börjat ana att livet skulle bli enklare för honom om han istället för välja fritt, lärde sig att välja ”rätt”.

När jag var i samma ålder som han var då, då valsade jag in i min mammas garderob och tog på mig hennes klänningar och högklackade skor och dansade omkring. Säkert hade jag läppstift på också. När hon hittade mig skrattade hon och sade att jag var fin, och just precis så minns jag hur det var att växa upp för mig. Jag blev alltid mött i mitt sätt att vilka vara. Tillåten att prova, tillåten att välja. Uppmuntrad och upplyft, varenda gång. Så länge jag höll besticken i rätt hand var allt annat tillåtet. Ja min mamma är en fantastisk kvinna. Det vet alla som läser det här, som har träffat henne. Alltid före sin tid, alltid vidsynt, alltid inkluderande. Tyvärr, om man kan säga det, är hon ju bara min mamma. Men på sätt och vis lånas hon ju ut hela tiden. Hon behövs på så många platser, och för så många människor. Jag pratar ofta om henne, och människor blir glada och vill alltid höra mer. Hon är nog den bästa föräldern en ovanlig kille kunde få, och anledningen till att jag berättar om detta, är för att det så många gånger gått upp för mig hur många som inte hade en Tatta att växa upp med. Och vad det har kostat dem.

För inte alls länge sedan var jag i Singapore. Jag och en kollega till mig hamnade på en nattöppen marknad, och där mitt i pulsen, hukade över ett skrangligt plastbord med immiga ölflaskor, så berättade han om sitt liv. Vi hade ganska mycket gemensamt, vilket kanske var anledningen till att han öppnade upp sig. Hans bakgrund visade sig vara ifrån en annan värld. Uppvuxen i skarven till Europa i en djupt troende familj, hade han fått gå i en kristen skola. En dag när han var 13 år fick han i uppgift att hålla ett föredrag för klassen. Ämnet, det var att tala om homosexualitet, och hur det fördärvade samhället. Jag vet inte om det var en slump att just han blev tilldelad just det ämnet, jag kände ju inte honom då. Men han höll föredraget. Också väl för ung för se något fel i det hela. Men samtidigt tillräckligt gammal för att, som han sade, ”något skulle gå sönder i mig”. På något plan insåg han ju, att det här rörde honom själv. Han fortsatte med att berätta att han väldigt nyligen gått på maskerad. Han och hans kompisar hade klätt ut sig till hula-hula dansare med stråkjolar och kokosnötter och allt därtill. När bilder ifrån festen lades upp på sociala medier så skrev hans mamma och bad honom att ta ner bilderna, eller ta bort familjen ifrån Facebook. Hon tyckte att han skämde ut dem med sitt ”utsvävande liv”. Jag satt med en klump i halsen i den kvava nattluften när han berättat färdigt. Grubblandes över denna en annan verklighet. Det var som att det öronbedövande surrandet runt omkring oss tystnat, och så är det ofta. Jag skulle kunna vara självisk och säga att jag egentligen inte ville lyssna. För det hugger i hjärtat att återge den här berättelsen just nu. Jag minns hur han berättade den. Det var inte som att den låg bakom honom. Det var som att han hängde på kanten till att avgrundsdjupt hål, och liksom ifrågasatte varför han höll sig kvar. Kanske var det därför jag lyssnade. Och alltid lyssnar. För utan att lyssna till varandras historier, kommer vi inte att lära utav dem. Hur går det, om vi inte gör just det?

Ibland. Väldigt ofta, känner jag frustration över att jag inte gör mer för att Världen ska bli en finare plats. Jag är ju inte Greta. Eller Magda. Eller Stina. Det är väl i och för sig väldigt få utan oss som är det. Det gör ju ont att berätta. Även om det så gott som alltid är andras historier. Fast ändå så ont att jag ofta skjuter på det. Men någonstans är ju delandet av dem här berättelserna, dem här ganska vanliga och samtidigt så ovanliga berättelserna, ett uppöppnande. De utav oss som växte upp i det där landet i norr, utan att någonsin behöva reflektera över tillgängligheten till dagen-efter piller, eller kanske självklarheten i att leka med vilka leksaker man vill, eller få gå på en jävla maskerad utan att få sin trygghet ifrågasatt, vi måste tyvärr lyssna till dem som inte fick detta. Bli påminda av det särskilda i allt det vi aldrig behövt tycka var något särskilt. Och de som växte upp utan dessa självklarheter, måste få chansen att höra att dem existerar.

Vi mår alla bra av att bli påminda om att medmänsklighet existerar, oavsett om det bara är vanliga liv, mellan vanliga människor, i dem vardagligaste av liv. Trots allt är det ju dem som de flesta av oss lever.

Och kanske kan vi komma varandra lite närmare genom att berätta lite oftare om där kärleken finns, och framför allt, våga lyssna till dit den ännu inte hittat. För kanske kan världen förändras precis på det sättet. Genom att berätta. Och lyssna.

Jag vet att det har förändrat mig.

Tusen och ett land: Uganda.

Tusen och ett land: Uganda.

Det är världens mest mångfacetterade kontinent, men känslan som infinner sig under Afrikas himmel är lika unik oavsett var man tittar upp på den ifrån. I Algeriet, framför vågorna. Som slår in medan sådan kraft att stranden ändrar skepnad för varje gång havet stryker den. I Dakar, doftandes på ymnig Bougainvillea. Som klättrar längs med väggarna utmed dammfyllda gator, så skirt rosa att alla omgivande färger faller i blekhet. I Kapstaden, betraktandes molnridån. Som sköljer över Table Mountain som om den var på väg att sluka hela staden, innan den försvinner igen och allt börjar om. Eller här, i Uganda, där natten känns mer levande än dagen. Cikadorna spelandes så öronbedövande högt att det verkar som att luften vibrerar. Alltid så genomsyrat av liv. Afrika är speciellt på det sättet.
Motorvägen ifrån flygplatsen i Entebbe in till huvudstaden Kampala kan mäta sig med svenska mått. Jag blir överraskad och tänker att det känns i tiden med fungerande infrastruktur. Redan efter första avfarten har jag bytt åsikt. Säkerhetsbältet som satt obönhörligt fastkilat bakom sätet känns plötsligt som en mycket bra idé att försöka få loss. Vägarna är gropiga, och utmålade linjer i stort behov av att målas om. Skyltarna är få. Och precis som med tider och priser så är ju trafikregler någonting som det lämnas stort utrymme att förhandla kring i nästan hela Afrika.

Lyckligtvis behöver jag inte bemöta allt på egen hand, utan jag har haft turen att känna någon som känner någon som känner någon. Någon, är Farouk. En av mina närmsta vänners svågrar. Farouk hämtar mig tidigt, och vi beslutar oss för att åka motorcykel, eller Boda Boda som det kallas, in till Kampala i morgonrushen. Att åka ”motorcykeltaxi” i Uganda är lite speciellt. Mest för att det egentligen inte alls är någon officiell taxiverksamhet, utan rätt och slätt gemene man som erbjuder skjuts mot en nominell ersättning. En enkelt men väl fungerande system, med fokus på service snarare än säkerhet.

Att åka motorcykel är så frigörande. Kanske är det för att omgivningen kommer så nära. När vi korsar fram över röddammiga vägar går det att känna dofterna av allt som sker runt omkring. Röken ifrån eldarna vid vägkanten. Den nylagda asfalten. Fukten från dagen vaknar när daggen avdunstar. Men kanske mest påtagligt av allt blir det fenomen du bara ser i Afrika. Och det är det tillsynes helt planlösa lunket vid vägkanterna. Ja trottoarer är det ju oftast inte tal om, så i den nedtrampade vägrenen lunkar allt ifrån män i pressad kostym, till omfångsrika kvinnor i bjärta klänningar, och späda försäljerskor som med lätthet balanserar fruktfyllda baljor på huvudet. En helt otrolig kontrast.

Inne i Kampala byter vi till minibuss till Entebbe. Det är bullrigt och trångt och i trafiken råder djungels lag. Jag hänger halvt ur fönstret och ser bananträden och taken av rostig plåt som flankerar motorvägen. Entebbe är betydligt mer lågmält än huvudstaden. Förstahandsval för landets mer besuttna, och därav något mer upprustat. Läget precis intill Victoriasjön bidrar även till stadens vördnad. Jag har önskat natur, och Farouk tar mig till den Botaniska trädgården. Av erfarenhet föreställer jag mig en botanisk trädgård som en välskött lite stel inrättning med krattade gångar, små staket och rensade rabatter. Det var inte vad som mötte oss här. Det här var natur i dess rätta bemärkelse, utan mänskligt påtande. En vildvuxen skog mer än en ombonad trädgård, med träd försvinnande höga och buskage ogenomträngligt täta. Vi får en guide; Bright. Som namnet påskiner är Bright både tillmötesgående och skarp. Det första han berättar är att parken användes som inspelningsplats för scener till den allra första Tarzan-filmen på 1930-talet. Han föreslår att ifall jag vill svinga mig från ett träd till ett annat kan han få till lite coola bilder. Afrikansk sarkasm är något helt annat än västerländsk sarkasm, man vet liksom aldrig helt. Jag tittar på dem centimetertunna lianerna som hänger mellan träden och säger ”nä”.

Medan han vallfärdar oss genom parken docerar han ingående om varenda levande organism vi ser. Människor med expertis är ju alltid fantastiska. När någon har ett brinnande intresse för något är det inte svårt att dras med, om det så rör sig om Mingdynastin eller skalbaggar. Passion smittar. Bright berättar att det finns över 300 registrerade fågelarter i den 42 hektar stora parken. Och bara sekunderna efter att han sagt detta är jag en hårsmån ifrån att skrämma upp samtliga av dessa från sina gömslen när jag plötsligt känner något fuktigt och varmt stryka sig längs benet. Tro mig när jag säger att det är inte en upplevelse man vill ha när man befinner sig mitt i Afrika. Nu visade det sig visserligen bara vara en nyfiken hund, men under dem två sekunder det tog att upptäcka hann jag åldras ytterligare 26 år.

En Hamerkop landar framför oss på stigen. En liten stork som likt skator är ökänd för att vara kleptomaniskt lagd, och att dem flyger iväg med kläder ifrån människor som bara vill ta ett snabbt dopp i sjön är tydligen ingen ovanlig företeelse får vi höra. Vart vi än går pekar Bright ut nya arter långt inne i djupa snår eller högt upp i trädkronor. Jag förundras över hans förmåga att upptäcka på så långt avstånd och frågar hur han lyckas. Han säger, inte fördömande, ”In Africa, we live our lives outside. Everywhere else, you live your lives inside. You don’t learn to see from looking at a screen”. Det ligger något i det.

Vi åker tillbaka till huvudstaden. Inne i Kampala händer det så mycket att det är nästintill omöjligt att hänga med på vad som sker. En kakafoni av tutande bilar och ett virrvarr av både människor och motorburna fordon, påväg kors och tvärs så att dammet yr. Ett tillstånd jag vid första anblick upplever som ohämmat kaos. Jag blir tillrättavisad att inte vifta med värdesaker, och korsar mellan trafik och människor. Någonstans i allt så inser jag trots allt att det bara är för mig som detta är kaotiskt, och då ter sig allt lite annorlunda. För alla runt omkring mig är det här vardag, och plötsligt märker jag omgivningens oberördheten till tumultet. Det är ju faktiskt bara ett helt annat system. På gott och ont. Jag berättar för Farouk om platser jag blir påmind av. Farouk har aldrig lämnat Uganda, men han säger kort, ”Many countries not very different”. Jag intygar att han har rätt. Man behöver ju faktiskt inte se så värst mycket, för att förstå desto mer.

Vi avslutar på Nakasero marknaden. Ett myller av liv och kommers mellan rangliga bord, överbelamrade av frukt och grönt. En palett av färger. Och ingenting kostar någonting. En avokado så stor att jag knappt kan hålla den i en hand kostar fyra svenska kronor. Då har vi knappt prutat. Jag berättar att i Sverige har gemene man bara råd att äta avokadon veckan direkt efter löning, och då oftast inte större än ett äpple. Farouk tittar storögt och jag kan se att han undrar vad det egentligen är vi håller på med däruppe. Jag håller med om detta också.

Innan vi skiljs åt frågar Farouk varför jag inte tagit så mycket bilder. Jag förklarar hur jag föredrar att berätta i ord än i bilder, och säger med Brights visdomsord i åtanke ”If we need to enhance our ability to see things more clearly, I believe it’s better if people work with their imagination rather than with their eyes”.

Tack för kärleken Uganda.

Who cares about seeing new places?

Who cares about seeing new places?

I do, but honestly speaking, the biggest reward of traveling is not seeing new places. It’s actually the insight that seeing new places is oftentimes not a particularly enriching experience at all. It is indeed mesmerizing seeing the details of Taj Mahal through sunglasses fogged up by muggy air, or biking across the Golden Gate bridge in a briny headwind, burning your tongue on fiery stir fry in Bangkok or having a layer of skin scrubbed off in a hammam bath in Casablanca. Still, the true riches of traveling almost always comes from the people you cross path with whilst doing it. And as much sense as that makes, the twist is that you do need to see these postcard monuments with your own eyes in order to fully embrace that they’re not much more than just places, and places without someone to remember them by or with, don’t add much significant value per se. Because what changes us isn’t places; it’s people. That realization is the greatest privilege to obtain from being able to travel. Because only when you go to bed at night feeling the exact same as when you woke up in the morning despite having climbed the Great Wall of China that day, you fully understand that some ticks on the bucket list don’t really matter. And only when you find yourself in a bustling flea-market in Yerevan being pulled aside by a frail man with a long beard, who in very broken English says to you “Never forget to stop and just feel” you understand that perhaps it’s something completely different than passport stamps and Facebook check-ins that do matter.


The other day I had a meeting that mattered to me. An elderly lady came onboard. Sporting a cobalt blue jacket and bright red lips she was like taken from a time when you dressed up to fly. She was probably in the environs of 80 and a bit, so to claim she wasn’t marked by age would be to romanticize beyond necessity, yet she had skin like strawberries and cream and a young glistening gaze behind designer spectacles. She was a chic lady, and our connection was instant from the very first look. As we began talking she took a firm grip on my arm and caressed it throughout the conversation as if I was a precious item. She knew to hold on to good things when she saw them (as she later told me).


Throughout the long flight, we had time to converse further. She loved to tell, and I love to listen. Often neither time nor interest is enough to, but this day was an exception; both time and interest were plenty. She was a true storyteller, and her stories were of all kind. The ones that made you gasp for air and sent cold shivers down your spine. The ones that sank its claws in your heart, and the ones that made both your lips and eyes smile. She was aged, yet not old because her spirit was that of a young person. Yet each time we spoke, she held my arm in that same aforementioned firm grip. The way only old people do as if somehow trying to prevent things from eluding them.


Hampered by health her diet was restricted, so together we scrutinized the menu for permissible options from the various alternatives. Afterward, I scarfed them together and served them to her. Unseasoned rice and boiled vegetables are perhaps not amongst the most enticing of foods, but as she said, everything tastes good with Champagne. In fact, she had a glass of Champagne in her one free hand throughout all of our talks. She drank in swigs, and she referred to the noble drink as the potion of life repeatedly. I forgot to ask if that was the secret to her youthful appearance. But I bet.


Many of her stories served as painful reminders of how incredibly unfair life can be at times. Few people appreciate what they take for granted until they realize that they cannot anymore. As she said when I suggested for her to watch a movie, it’s important to acknowledge what we must enjoy now and what we can enjoy later. ”I much rather just stand here and look at you than at a screen”. I don’t blush often. But she made me blush.


Before landing, I went to say goodbye. She was seated in one part of the cabin and me in another, so we would not see each other for disembarkation. I brought her the cobalt blue jacket, redolent of Chanel nr 5, and she took another firm grip of my arm and said, not in these exact words yet they were the silver lining, ”anyone can pay for some to provide the service, but no one can pay for anyone to care.” This is true. And In 7 years, that might be the most important someone has ever said to me whilst on duty.


The moral of the story is that we never know who we’re going to meet, but chances are they might have something important to tell us if we just take a little time to listen.


So easy to forget, but so important to remember.

Stories you don’t want to hear

Stories you don’t want to hear.

A few weeks ago, a documentary of one of Sweden’s most cherished late singers, Josefin Nilsson, went viral back home. Since I watched it, I haven’t been able to stop thinking about her. The internet connection was so poor as I streamed it the show buffered incessantly and the picture was blurred for almost the duration of it, yet for one hour I didn’t move a muscle, and I sat there with my gaze fixed to the screen. Listening to her life story being unfolded. A story about a woman with so much to give to the world, and a story about a man who took it all away from her. Who abused her so severely, she never fully recovered.

Josefin passed away in 2016, just shy of her 47th birthday.

As I sat there and the producer’s credits starting rolling down the screen, I felt a fire raging inside of me. Ignited by all the anger I had in my heart. The anger for all the people in this world who by their own petty limitations, their own ignorance and their own oblivion towards the people around them, have felt entitled to bereave another human being of as much as a fragment of their own self-worth. Because as much as that documentary revolved around Josefin, her artistry, her zest of life and how much she devoured it, as much it revolved around all the ones who’s ever been denied their inherent right to their own body. Whose narrative was chosen for them, not by them.

I came to think of something that happened to me in primary school when I was seven years old. An incident which doesn’t hurt anymore, but who scarred me. Scarred me invisibly, by opening up an abyss I sometimes still find myself falling through. It was a regular autumn’s day back in 1999. I was standing in the lunch canteen and had spotted the last vacant seat by a crowded table. As I sat down, the entire table simultaneously stood up and moved to an empty table nearby. They left me there by myself. And that shame. That humiliation. That social rejection is still a vivid memory, long after it stopped hurting.

I thought about a friend of mine. When she was about the same age as I was at that time, she routinely saw her school nurse. At one point, the nurse had blurted out, admonishingly, that she was ”a little chunky” for her age. Maybe this sounds harmless, but she only confided this to me quite recently, after yet another rant of me reminding her that she shouldn’t have to ”deserve” dessert, or ”be good” in order to ”feel” good about herself. But it’s not easy. It’s not easy to not try a new dress, and it certainly is not easy to undress in front of a new person, when she hears those words each time she has to look at her own body. It’s not easy because at a point in life when fitting in meant everything, she was told off for not doing so.

I thought about another acquaintance. I remember when she first told she’d been sexually abused as a child. The first time, she was six years old. The second time she was nine. The third time, she was 14. She told me that she doesn’t know how to think, or what to answer, each time someone asks her at what age she lost her virginity.

I thought about him. He, who was never allowed to be himself. He, who got thrown out on the street when he was 16 years old because he told his parents about this boyfriend. He, who still has to pretend, even though he’s past 30. He, who also finds the world to be quite tiring after having seen it, several times over, but who prefers to travel somewhere new rather than to go back home for leave, since the price of completely new experiences is less than that of old lies.

And I thought about her. She, who is just as reluctant to go back home as he is. Not because she is not allowed to be whoever she wants to be. Because in her parent’s house, there’s a black and white photo from her childhood, framed on the wall. A blurry old photo with frayed edges, of her, her mum, and a late male friend of the family. Had her mother known about the memories she relives each time she lays eyes on the photo, that cherished photo she often dusts off, she’d live a half-life thereafter, and she doesn’t think her mother is deserving of that. Because she wasn’t the grown-up who let her down, but that’s what she would have thought.

I cried as I wrote this down. Cried for to the powerlessness. For to the incapability. For to the injustice. For all the bad luck. And for all the luck. Because it’s nothing more than just luck. Luck that the shame I felt sitting abandoned by a dining table 20 years ago, was the worst thing that ever happened to me. Luck that I’ve never had to question my own right to my own body. Or my own thoughts, my own curiosities, my own wantings. Luck that I was given something as rare as unconditional love, from so many people. And the responsibility it calls for, from me, from everyone who was lucky, to make sure that’s the love who lives. The love that encourages. Includes. Protects.

There is injustice we are powerless to change. People in need we cannot help. Stories we don’t want to hear but have to listen to. People we want to cherish, but have to question for their actions, and experiences we wish we didn’t have but have to share to prevent them from repeating. At the end of the day, we’re all solely responsible for our own lives, and no one but ourselves can pick us up whenever we fall. But no one stands strong on their own.

What is the value of buying a new dress, to someone who resents her body in everything she wears? What is the value of saving your body for someone you love, to someone whose right to decide over her own body has been revoked so many times she’s lost count? What is the value of sharing a dinner with your family, in a room with a picture of a man who bereaved you of your childhood? We are not always able to save each one another from harm. But we are able to remind ourselves that we are fragile. And so are the people we love. Perhaps there are no moments in which we are more fragile, than in those where we thought we would never have to be.

I also believe it’s good to remind that when other’s confide, you do best to stay silent. But when others stay silent, you do best in not staying silent.

Sanningar Du inte vill höra

Sanningar Du inte vill höra.

Jag vill förvarna för att den här texten eventuellt kan röra upp känslor men jag hoppas att ni läser ändå.

Jag har inte kunnat sluta tänka på Josefin Nilsson sedan jag i söndagskväll satte mig ned, med dålig internetuppkoppling och brusig upplösning, och såg dokumentären om henne på Svtplay. Programmet buffrade från början till slut, men det var som att jag inte märkte av det alls, utan jag satt med blicken fäst på skärmen. Jag minns inte senast jag satt ned i en hel timme utan att känna att jag behövde vara någon annanstans.

Tårarna rann medan dem sista tonerna av ”Älska Mig” med Ainbusk Singers ebbade ut. Och jag kände hur jag liksom satt där och brann. Brann av ren djävla ilska över alla dem människor jag mött och inte mött, känner och inte känner, som genom sin egna otillräcklighet, sin egna gränslöshet, sin egna obetänksamhet, tagit sig friheten att beröva en annan människa så mycket som en liten del av deras egenvärde. Hur många de är och hur mycket de kommer undan med. Brann av påminnelsen att vi inte kommit längre. Brann av påminnelsen att kanske är vi trots det påväg någonstans. Alltför sakta. Alltför sent. Men påväg. Det kändes hoppfullt.

Jag tänkte att lika mycket som dokumentären handlade om Josefin; hennes livslust, hennes artisteri, hennes livsgärning, lika mycket handlade den för mig om varje människa som på något sätt berövats rätten till sin egen kropp. Sin egen bestämanderätt. Sitt eget liv. Som blivit fråntaget privilegiet att aldrig någonsin behöva ifrågasätta sin fullkomlighet.

Jag tänkte på en personlig händelse som inte gör ont längre, men som ändå lämnade ett själsligt ärr. Som öppnade upp en avgrund jag själv fortfarande faller genom ibland. Och det var en vanlig höstdag 1999 då jag var sju år gammal och satte mig ned på den enda lediga platsen vid ett bord i matsalen med min bricka, och samtliga runt borden reste sig unisont och flyttade sig till ett annat bord. Och jag satt ensam kvar. Med skammen. Skammen att inte ens vara tillräcklig för någon skulle vilja äta sin lunch bredvid mig. Det här var längesen. Men jag minns det som igår.

Jag tänkte på en av mina nära vänner. Hon som i samma ålder som jag var då, fick höra av skolsystern att hon visst var ”lite rund”. 20 år senare får jag fortfarande påminna henne när hon av vana säger ”den här veckan har jag varit duktig” eller ”igår syndade jag”. Hon som är så vacker, men som bara ser sig själv som ”lite rund” när hon tittar i spegeln.

Jag tänkte på en annan bekant. Hon som berättade för mig om när hon blev sexuellt utnyttjad. Den första gången var hon sex år gammal. Den andra gången var hon nio. Den tredje gången var hon 14. Hon sade att hon inte visste hur hon skulle räkna varje gång någon frågade när hon förlorade oskulden.

Jag tänkte på honom. Han som aldrig fick lov att vara den han var. Han som blev utslängd hemifrån när han var 16, för att han älskade en annan man. Han som fortfarande måste låtsas, trots att han idag är över 30. Han som också tycker att världen är rätt tröttsam efter att ha sett den ett par gången, men som hellre reser bort än hem på sina semestrar, för att nya intryck kostar ju mindre än gamla lögner.

Och jag tänkte på henne. Hon som också drar sig för att åka hem. Inte för att hon inte kan vara den hon är när hon är hemma. Utan för att det i hennes föräldrahem hänger ett svartvitt fotografi ifrån när hon var ett barn. Ett suddigt gammalt fotografi på henne, hennes mamma och en gammal manlig vän till familjen, som hjälpt till i vått och torrt. Men om hennes mamma visste vad hon tvingas återuppleva varje gång hon ser bilden, bilden som hon är så glad för, då hade hennes mamma levt ett halvt liv hädanefter, och det tycker hon inte att hon förtjänar. För det var inte hon som svek henne, men det hade hon tyckt.

Jag gråter när jag skriver det här. Jag gråter för otillräckligheten. För oförmögenheten. För orättvisan. För oturen. För turen. För det är ju bara tur. Turen över att skammen jag kände vid ett matsalsbord för 20 år sedan, var det värsta som hände mig. Turen att jag aldrig behövt ifrågasätta rätten till mig egen kropp. Till mina egna infall. Till mina egna rättigheter. Turen över att jag gavs något så sällsynt som villkorslös kärlek. Från så många håll. Och ansvaret det för med sig, för att just precis sådan kärlek skall leva vidare. Fortplanta sig. Skydda fler.

Det finns orättvisa vi inte kan förändra. Människor i nöd vi inte kan hjälpa. Historier vi inte vill höra men måste lyssna till. Människor vi vill tycka gott om men måste ställa till svars, och upplevelser vi önskar vi inte hade, men måste dela så att dem inte upprepas. Vid dagens slut är vi alla ensamt ansvariga för våra egna liv, och ingen annan än oss själva kan resa oss upp när vi fallit. Det betyder inte att ensam är stark.

Vad spelar en ny klänning för roll, om en ändå alltid känner sig ”lite rund”? Vad betyder det att ge sin kropp till någon en älskar, när en aldrig glömmer att ens kropp en gång betraktats som allmängods? Vilket värde har en familjemiddag tillsammans, i ett rum med en bild av en man som berövade en ens barndom? Vi kan inte alltid rädda varandra. Men vi gör gott i att påminna oss om att vi är ömtåliga. Det är dem vi bryr oss om också. Och är vi någonsin mer sårbara än i stunderna när vi tror att vi inte ska behöva vara det?

Så när någon berättar, tig. Och när andra tiger, håll inte käften.