Flygplatsen känns nästan ödslig. Avgångstavlan är kort och ryms på få rader. Över miljonkomplexen och de förgyllda kupolerna stiger smogen mot en askgrå himmel. Moskva är stelfruset en kväll i Mars. Allt är som vanligt, och samtidigt är ingenting det. Trafiken kryper fram genom stadens artärer. De breda avenyerna och de höga byggnaderna. Snön dansar i röda bromsljus. Få platser får en att känna sig så obetydlig som den ryska huvudstaden. En ointaglig borg även när världsdiplomatin inte är äventyrad. Jag tänker på hur annorlunda det är mot för åtta år sedan, när jag kom hit för första gången. Då kändes världen liten och jag själv så stor i den. Idag är det världen som är stor och jag som är liten.
Sanktionerna märks överallt. Hos den internationella hotellkedjan accepteras bara kontanter eller ryska bankkort. Västerländska valutor är värdelösa just nu, trots att rubeln rasat. Känslan av att förskaffa någonting utöver det nödvändigaste är dubbel. Vanliga näringsidkare är inte de som står bakom det som sker, samtidigt är det dem som tar smällen. På butiken vid hotellet gapade hyllorna tomma efter importerade varor. Jalusierna är neddragna och de flesta logotyperna nedsläckta. Butiker, restauranger och banker ekar också tomma. Moskva är ingen krigszon, och samtidigt är det mer själlöst än någonsin. Förvånansvärt odramatiskt, och dramatiskt just därför.
Utan att kokettera har jag alltid lockats till Ryssland. Kanske låter det motsägelsefullt för en tänkande människa och därtill en homosexuell man att säga en sådan sak. Censuren, förföljelserna och brist på tryck- och yttrandefrihet går ju inte att bortse ifrån. De underhaltiga mänskliga rättigheterna. Samtidigt ett av världens kulturellt rikaste länder. Maten, litteraturen, musiken, människorna. Kanske har vi aldrig haft mycket gemensamt, och kanske är just det den förenande faktorn mellan oss? Trots det rådande högerklimatet så har exotism väl aldrig varit mer lockande. Annorlunda är kittlande. Och det ryska har alltid varit annorlunda. För att det ligger så nära, men samtidigt känns så långt bort? 2 timmar och 10 minuters blocktid mellan Arlanda och Sheremetyevo International i Moskva ligger ett parallellt universum som vi aldrig någonsin kan föreställa oss.
Hur mycket vi än läser, hur många berättelser vi hör eller hur ofta vi ser på nyheterna är oväsentligt. Trots det skall man inte låta sig gäckas av vårt egna lands tillkortakommanden i sådana frågor. I veckan som fick frikändes Cissi Wallin från brott mot tryckfriheten i Stockholms tingsrätt. Lika förvånande som glädjande, men vad säger det om det svenska rättssamhället när en sådan dom, eller snarare uteblivandet av den, var så oväntad? Även om det juridiska utfallet förkunnar en större öppenhet, så har hela processen varit avskräckande för alla som stått i valet eller kvalet att berätta sin sanning. Mer förväntar vi oss alltså inte i Sverige, än att staten plötsligt kan knacka på dörren ifall ett vittnesmål plötsligt skakat om grundvalarna? Jag ska inte dra fler raka paralleller mellan två annars väsensskilda nationer. I Ryssland hade dem rättsliga följderna varit tyngre för ett mindre brott än Cissi Wallins. Samtidigt skall vi aldrig glömma att sopa framför egen dörr, även om det ibland känns som att andra har mer att lära av oss än vad vi har av dem. Ett modernt samhälle är inte ett tillstånd, utan en kontinuerlig process.
