Under den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med kön och könsroller. Framför allt över vad det är som är kvinnligt och vad som är manligt? Ju mer jag nöter, prövar och låter dessa begrepp och det dem står för cirkulera runt i min tankeverksamhet, desto skevare framstår dem. För utöver att värdera oss själva och andra genom hur kvinnliga, okvinnliga, manliga eller omanliga vi är, så tillför de ju inget värde alls. Det enda de tjänar till, är att vi avgöra hur väl vi lever upp till förväntningar ställda på oss, som samtidigt känns daterade i ett modernt samhälle. Att påpeka att ett kvinna är kvinnlig, är ett annat sätt att säga att hon gör « rätt ». Att påpeka att en man är omanlig, är ett annat sätt att säga att han gör « fel ». Och vice versa såklart. Men vad är egentligen rätt och fel när nästan alla egenskaper en människa kan besitta är så starkt könskodade att deras egenvärde kommer i andra hand? Är en man väldigt mån om sitt yttre betraktas det som omanligt istället för självmedvetet. Är en kvinna iögonfallande muskulös betraktas det som okvinnligt snarare än stark. Har en kvinna kraftig kroppsbehåring anses det som okvinnligt. Har en man lite kroppsbehåring anses som omanligt. Allt det vi är, gör och kan blir sekundärt ifall vårt kön är fel. Och när vi värderar på det sättet, då tappar allt sitt värde. Med det i åtanke, har jag börjat påminna mig själv att sluta använda orden kvinnlig, manlig, feminin och maskulin. Det känns som att de bara bidrar till exklusion. I vår ofta så rubbade värld tillhör de allra flesta epitet en förenklad tvågradig skala. Allt är en binär konstruktion; utbildad eller outbildad, vältränad eller otränad, manlig eller kvinnlig etc. Alla gråzoner mellan dessa motpoler kräver förklaringar, och det enda som just det förklarar, är att det kanske inte är så märkligt att så många kämpar med psykisk ohälsa. Om allt kretsar kring hur väl vi lever upp till ideal som skapats för att inte kunna uppnås, är det då verkligen så konstigt? Visst, missnöjet och otillräckligheten är det som bär upp ett kapitalistiskt samhällssystem, men det är en annan text. I den här vill jag mest konstatera två saker; att det må vara tröttsamt att ifrågasätta, men att det är livsfarligt att inte göra det.
Vad är kvinnligt? Vad är manligt? Till och börja med tror jag att en omformulering är på sin plats. Vad anses kvinnligt? Vad anses manligt? Av nyfikenhet så har jag frågat runt lite på senaste tiden. Svaren har varierat något, men i stort sett kretsat kring samma grundpelare, nämligen ytligheter. En vän sade att hon kände sig kvinnlig när hon tagit sig tid att sminka sig ordentligt, fick möjlighet att ha på sig höga klackar, gärna korta kjolar och ja, fick känna sig « vacker » helt enkelt. Det kan nästan låta parodiskt i sammanhanget, men sanningen är det var ungefär samma svar jag fick ifrån alla jag frågade. Kloka, självsäkra kvinnor som jag ser upp till. Vissa kunde dock inte svara alls, och bara det är ju ett svar i sig självt. Det är ju först när vi rent praktiskt ifrågasätter vissa strukturer, som vi inser hur andefattiga de är. Om vi säger att sminka sig är kvinnligt, är det då okvinnligt att inte göra det? Är okvinnligt synonymt med manligt? Om det är manligt att vara muskulös, är det då okvinnligt att vara det? Är det kvinnligt att vara muskulös? Är en man omanlig om han inte är det? Igen, vad är rätt och fel när bedömningssystemet är så skevt? Måste det finns ett rätt och ett fel? Kan inte en person som är fysisk stark bara få vara stark? Kan inte en person som sminkar sig bara få vara självmedveten? Visst är det skillnad på att vara man och kvinna, och visst ska dessa inte suddas ut, men ska vi vara helt ärliga, så är lejonparten av alla reella skiljelinjer biologiska. Alla andra skillnader har vi själva hittat på. Jag personligen har inget behov av att klä mig i kjol, men rent logiskt, visst verkar det mer bekvämt än byxor? Och vilken kvinna som helst hade säkert tyckt att det vore skönt att aldrig behöva sminka sig, utan att det skulle behöva vara ett statement? Men trots det ologiska i denna uppdelning, så har tiden vi lever i lärt oss något annat. Kvinnor skall sminka sig, medan män inte skall göra det. Kvinnor skall hålla ihop benen, både bildligt och figurativt, medan män kan vara hur promiskuösa de vill. Kvinnor skall vara lågmälda och svala, medan män gärna skall höras. Kvinnor skall ofta kämpa för sin fullständighet, medan män ofta är fullständiga bara genom att finnas till.
Att säga att man är stolt över att vara kvinna, bög, lesbisk, transsexuell är fortfarande betraktat som aktivism. Allt det som faller utanför normen heterosexuell cisperson, för ju med sig en kamp. Det som är underförstått i ett sådant uttalande är att ens verklighet inte är enkel, men att man kämpar vidare ändå. Stoltheten är kopplad till den sociala kampen, och inte biologin. En kvinna är ju inte stolt över att vara kvinna för att hon tilldelats två bröst? Och visst är det fint, vackert, inspirerande, rörande och allt det där. Men att det skall behöva vara så? Sanningen är ju den att i en underbar värld så är svaret nej. Det skulle inte finns någon värdering i att säga att man är stolt över sitt kön eller sin sexuella läggning. Att en persons verklighet fortfarande är en otänkbar verklighet för en annan är anledningen till att vi inte kommit längre. Samtidigt ä jag glad för att leva i en tid där t.ex. hen är ett pronomen och inte en felstavning. Och jag är ännu gladare över att, som homosexuell man, få vara del av en stor minoritet. Det har gjort mig till en rikare människa att få se upp istället för att se ner. Anledningen till att just det communityn, liksom många andra för minoriteter i samhället, är så fantastiskt att få vara en del utav är ju överflödet av kärlek. Och att det är så, det beror ju på att det finns ett så stort behov att kompensera för den brist på kärlek och acceptens som råder i övriga samhället. Allt det är, är ju bara ett resultat av en polariserad värld med hårda lagar, kompromisslösa övertygelser och stängda hjärtan. I en underbar värld skulle det förstås inte behöva vara så. Kärleken finns här koncentrerad, eftersom den inte ges plats att späs ut i den heteronormativa världen. Just den typen av ohämmad acceptans tror jag är ett slags prerogativ för samhällets perifera grupper. Och just det överdådet av kärlek kommer de som ligger allra närmast samhällets normer aldrig få uppleva, då den inte existerar där. När jag tänker på det, då tycker jag lite synd om « vanliga » människor. På något sätt så är priset av att kunna ta acceptans för given att vara lite blind.
Häromveckan var jag på stranden med en stor del av släkten, och däribland en hop fantastiska ungdomar som jag vet får fina värderingar hemifrån. Vid ett tillfälle utbrast en av dem « Va en man och hoppa i » till mig. Sagt på skämt, men jag hann ändå slås av tanken över hur jag inte saknar att vara så ung att jag inte ännu insett betydelsen av mina ord. För mig var det ett sådant ögonblick då det känns som allra bäst att inte vara purung längre. Oavsett hur mycket jag ibland kan sakna naiviteten och odödligheten som präglande hela tonåren och dem tidiga vuxenåren, så är det ingenting mot känslan av kunna säga, « då får jag väl va något annat än en man då », och även mena det. Ja, jag kan sakna farten från förr, men ron och insikterna idag är mer värda.
<3
