Det var ett tag sedan jag skrev någonting. Kanske beror det på den märkliga tid vi lever i just nu. Vissa dagar vaknar man upp orkeslös medan man aldrig vill att andra ta slut, och vad som händer däremellan är svårt att säga helt säkert. Det händer så lite och samtidigt räcker inte tiden till, och det är, en märklig tid. Åtminstone för mig, just nu. Jag har funderat mycket över ensamheten vi alla ställts inför under den gångna året. Hur livsviktig den varit för många, som kanske aldrig förr suttit ned med bara sig själva som sällskap. Som kanske aldrig tagit sig tiden att reflektera över varken sig själva eller sina relationer. Och kanske mest av allt, hur plågsam den varit för de som inte haft någon att möta i hopplösheten.
När jag kom tillbaka till Dubai efter närmare sex månader i Sverige, var jag inte förberedd på den nya verklighet som väntade på mig här. Att många av mina nära vänner flyttat härifrån efter att ha blivit varslade i min frånvaro var ingen överraskning. Det var det inte heller att flytta in i en ny lägenhet, och att för första gången på flera år bo helt själv. Allt det där var jag förberedd på. Det jag inte såg komma, det var när jag kom på mig själv att behöva tänka efter vem jag skulle ringa först, ifall allting skulle gå åt skogen en dag. Det faktumet, att det inte längre var självklart till vem eller vilka jag skulle vända mig till, grep tag i mig med full kraft. Att efter sju år på samma plats behöva tänka efter vem jag skulle kunna vända mig till kändes som ett nästan ogreppbart personligt misslyckande.
I mörka stunder kan jag fortfarande snudda vid dem tankarna. Där och då så tappar jag helhetsperspektivet, och jag glömmer för en stund att Dubai är en av världens mest förgängliga platser. En knutpunkt dit människor söker sig för en kort stund och sedan lämnar igen. Jag glömmer att flera av mina närmsta vänner har jag träffat just här, och istället stirrar jag mig blind på att de inte längre befinner sig här, oavsett hur nära vi står varandra. Just den här typen av tunnelseende tror jag är så symptomatisk för tiden vi befinner oss i. Att vi liksom tappar rim och reson och i dess frånvaro istället omsluts av en tomhet som är svår att fånga i ord. Och jag vet inte vad jag skulle tagit mig till ifall jag inte hade dem jag har att spegla dessa tankar med, när de ibland känns lite för tunga att bära själv. Det som både är lustigt och sorgligt på samma gång, är att vi ju alla bär nästan exakt samma tankar. Vissa har lättare för att prata om det än andra, och så är det väl med det mesta i världen. Det farliga ligger inte i mörka tankar, utan i att inte låtsas om dem. Men när vi möts i svåra samtal blir oftast verkligheten lite lättare. Då känns avstånd, tidszoner och livspussel som världsliga problem.
Ensamhet är egentligen inte något som skrämmer mig. Även om jag, som vilket ensambarn som helst, ständigt försöker kompensera för en gemenskap som inte kom till mig gratis, så har jag som oftast en god inställning till egentid. Det har jag min introversion att tacka för. Alla introverta kan sätta sig in i hur dränerande ett rum fullt av människor kan kännas, liksom hur det är i stunder för sig själv som energidepåerna fylls upp igen. Jag känner mig rik som inte skyr att umgås med mig själv, och på många sätt har det varit en livboj under dem senaste tolv månaderna. Därför har jag svårt att föreställa mig hur de som inte klarar av det, har klarat sig. Att få vara en introvert människa är utan tvekan mitt starkaste vapen i världen.
Även om det ibland innebär att mina tankar skenar åt olika håll, så bidrar den konstanta tankeverksamheten till att jag ofta kan dra mina egna slutsatser, och det är en frihetskänsla. På samma sätt är det också en slags frihet att inte vara purung längre. Visst, fortfarande ung, såklart, men tillräckligt gammal för att ha hunnit gå på ett par törnar och insett att det på något sätt gått bra ändå. Mycket av det man tror är livsavgörande är ju ofta övergående, och att stormar har bedarrat förut känns som en betryggande påminnelse i stunder när vinden viner genom livet.
Apropå åldrandet så formulerande sig en vän till mig nyligen på ett sätt som jag upplevde fint. Jag kan inte citera ord för ord, men det hon sade var ”att är det inte så, att nu när vi är lite äldre så har vi kommit fram till, lite mer åtminstone, vad det är vi tycker om och var vi får vår energi ifrån. Därför söker vi oss inte längre till andra för att leda oss rätt, då vi inte är vilsna på samma sätt. Och de vi bjuder in i våra liv, oavsett om det är vänner eller partners, behöver bara tillföra mer positiv energi, och något annat finns det varken behov för eller plats till”. Jag tror det ligger någonting i det, och kanske förklarar det varför det också bara blir svårare och svårare att hitta människor man vill släppa in. Vi vet alla hur det känns att ibland ge utan att få tillbaka, och just när det handlar om energier, så är det väl så att det finns lika många som osjälviskt ger, än osjälviskt tar. Jag tycker att det finns en tydlig sorgkant i den insikten utan att för den sakens skull vara svartsynt. Vi behöver inte så många som vi tror, och det tycker jag det finns en styrka i. Därtill så anser jag att det är viktigt att vara försiktig med sina energier, och att ha blivit åtminstone lite bättre på vem jag ska dela dem med har gjort mig till en rikare människa.