Även om jag alltid försöker hålla mig någorlunda à jour med vad som sker i världen har jag aldrig haft samma rutin av att gå in på svenska nyhetssajter som jag haft under dem senaste tre månaderna. Det har blivit en av alla mina nya rutiner att gå in på både Aftonbladet, Expressen, DN och diverse andra mer regionala källor säkert fyra-fem gånger om dagen. Med allt som sker känns det ibland som att man konstant håller andan inför nästa katastrof, och just nu är det som att de avlöser varandra. Nu har vi dessutom kommit till en fas där om vi inte själva på något sätt blivit drabbade av Covid-19, så känner vi någon som har det.
Kanske känner vi inte någon som faktiskt insjuknat i viruset, men det var ju å andra sidan aldrig heller den största faran med hela pandemin. Det tror jag inte någon, varken amatörmässigt eller proffesionellt kunnig inom epidemiologi någonsin påstått. Faran var ju alltid effekten kraven på social distansering skulle ha, och nu har fått, på samhället och de som bär upp det. Vi läser varje dag om nya företag som tvingats sätta en spik i dörren och ansöka om konkurs. Och det är ju inte små verksamheter som faller. Om något är det väl de som faktiskt har en chans att ta sig igenom det här, medan jättarna dukar under en efter en. Och det är bara dem första effekterna. Vad förlusten av livsuppehälle, brist på socialt umgänge och frisk luft kommer att kosta folkhälsan, det vet inte. Rättelse, HUR mycket det kommer att kosta, det vet inte. Tillåts man att sia fritt så är det kanske anledning till att Sveriges kontroversiella strategi mot Covid-19 i det långa loppet inte kommer visa sig vara helt fel. Konsekvenserna måste mätas i andra parametrar än bara dödsfall. Men det är ett annat inlägg, för det här ska handla om något annat.
Det ska handla om att huvudnyheten i samtliga svenska medier jag klickade in mig på imorse handlade om Paolo Robertos första tv-intervju, bara timmarna efter att han gripits för att ha köpt sex. Jag tryckte spontant igång intervjun men stängde av den lika snabbt igen, och jag vet inte vad som lämnade sämst smak i munnen. Faktumet att Paolo Robertos ljusskygga kvinnosyn blir huvudnyhet i en tid där världen brinner, eller det faktum att händelsen antagligen inte skulle blivit en nyhet överhuvudtaget hade den inte involverat en offentlig person? För det här är en pandemi så djupt förankrad och globalt accepterad att inom loppet av tolv timmar ges en man som de facto köpt en annan människa, medialt utrymme på bästa sändningstid för att “tala ut”. Paolo får sitta lite medfaret klädd och berätta om hålet han har i sin själ som han aldrig kan fylla. Om lyckan han egentligen upplever men aldrig tillåter sig själv att känna. Och såklart, för att poängtera att det var första gången han köpt sex. För det är det ju alltid när vi tagits på bar gärning med något vi inte borde ha gjort, eller hur?
Jag har varit arg hela dagen. Arg och uppgiven. Uppgiven för att världen var trasig långt innan 2020, och att idag bara var ännu en påminnelse om det. Arg över att till skillnad från ett coronavirus så är pandemin kallad misogyni fullt synlig. Det är vi som väljer att inte se den. Vi låter den finnas och uppmuntrar dess spridning, trots att den skördat fler offer än Covid-19 eller någon annan medicinsk pandemi någon har gjort eller kommer göra. Och så länge som förövaren får komma till tals, offentlig person eller inte, innan offret, så är vi inte ens i närheten av något vaccin. För vad vet vi egentligen om offret i den här saken? En kvinna ifrån “ett fattigt europeiskt land”. Bristen på information om alltifrån ålder, nationalitet, historia till hennes version av det som skett talar sitt egna tydliga språk, det har inget värde. Var hon ett offer för trafficking? Var hon här av “fri” vilja? Inte för att fri vilja har något att göra med att sälja sin kropp. Det är frågor vi får ställa oss själva medan Paolo förklarar att det inte handlade om henne, utan om honom. Det kanske är det ändå han haft rätt i. Problemet är inte henne. Problemet är honom. Både som individ och som struktur.
Det som svider allra mest, det är att Sverige ändå är ett av världens mest jämställda länder, där sådant här pågår allra minst. Och att vi ändå inte är bättre än så här. Och det svider varje gång jag blir tillfrågad om hur “det är” i Sverige, av människor ifrån helt andra kulturer, bakgrunder och verkligheter. Med blida ögon ser de framför sig lägenheter med IKEA-möbler och betald föräldraledighet. A-kassa och yttrandefrihet. Fri utbildning och fri sjukvård. Allemansrätt och snö. Och jag håller med men kan inte hålla mig för att hålla upp en brasklapp om Jantelagen och patriarkalt förtryck, och så ofta faller det för döva öron. För någon som bara vill kunna försörja sin familj utan en konstant oro över att få det att gå ihop, de ger oftast blanka fan i både passiv missunnsamhet och oönskade tjuvnyp. Det kommer alltid finnas de som önskar att de hade våra problem. Jag hoppas bara att vi inte tillåter det att sluta bekämpa dem.
Världen ser antagligen likadan ut imorgon som idag, men vi kan alla göra något.