Att vara flygande i en tid som inte flyger

Det som att vara flygande innebär allra mest, det är att befinna sig på dem knutpunkter vi just nu blir avrådda att hålla oss ifrån. Flygplan, flygplatser, tåg, bussar, hotell och stadskärnor. Det är min vardag att vara omgiven av ett konstant surrande. Att andas samma luft och att finnas till i samma rum som väldigt många människor är vad det innebär för mig att vara på jobbet. Och precis lika uttömmande som just det kan vara, så ger det stillheten och tystnaden mellan varven ett helt annat djup. Det är två av mina finaste stunder.

Fast näst efter att vara vårdpersonal, så är nog vårt yrke det som folk avundas minst just nu, vilket är en ganska stor kontrast till hur det brukar förhålla sig. Jag är van vid att varje gång jag träffar vänner som inte jobbar med det som jag gör, så får jag samma frågor om och om igen. Vart flyger ni? Vilka flygplan jobbar ni på? Hur länge stannar ni på varje ställe? Det är som att fascinationen för det här yrket är så beständig att dem allra flesta inte tröttar på att ställa samma frågor om och om igen, eller att få samma svar tillbaka gång på gång. Det är väl så det är med riktigt bra historier, man vill gärna höra dem igen. Trots att man vet slutet. Jag älskar ju mitt jobb, så jag berättar gärna igen och igen. Det är ingen möda. Det är en ynnest att alltid få känna sig intressant. Det är det verkligen.

Jag ska erkänna att jag först inte kände mig berörd. Egentligen har jag fortfarande ingen anledning att känna oro. Jag vet att jag själv klarar mig ifall mitt jobb skulle upphöra. Inte enbart för att jag haft privilegiet att kunna bunkra för tider av snålblåst, men för att jag är en sådan person som alltid löser det. Det är något vi har gemensamt i den här branschen. Så jag är inte orolig varken för min egen del, eller för mina nuvarande eller tidigare kollegors skull. Vi är driftiga människor, och det är också anledningen till att vi jobbar med det vi gör. Det går inte att se världen i svart och vitt, och klara av det här jobbet. För mellanrummet mellan den stora världen och den lilla människan är en enda stor gråzon, och det är vår arbetsplats.

Just nu tänker jag lika mycket som dem flesta andra. Det mesta av det vi trott oss kunna ta för givet har ryckts ifrån oss utan förvarning, och jag tror att många av oss kanske inte vet vad man känner. Det är väl så med chock, att det bara är en enda överväldigande känsla som inte går att sätta fingret på innan den bestämmer sig för vilken form den ska anta. Och jag kan inte bestämma mig för hur det känns att gå på till jobbet om några dagar. Om mitt jobb ens finns kvar om några dagar. Är det idiotiskt, eller heroiskt? Är det riskabelt, eller nödvändigt? Såklart kommer jag att gå till jobbet. Det gör vi ju alltid. Vi möter alltid upp när ingen annan gör det. Vi flyger över jular, födelsedagar, tolvslag, bröllop och begravningar. Tiden stannar inte för oss, och vi tillåter att den inte gör det. Det är inget nytt i det jag skriver. Vi säger det hela tiden, och inte för att klappa oss själva på axeln, utan mer som en försiktig påminnelse att världen fungerar för att någon annan just nu gör någonting som du själv inte skulle vilja göra. Så bevarar vi ödmjukheten. Men just nu fungerar inte världen, och det var ingen beredd på. Vi har alltid varit dem som levt i nuet. Det går liksom inte att ha det här jobbet ifall man inte gör det. Planering och framförhållning blir sekundärt i ett yrke där närvaro och fokus alltid måste finnas med.

Visst älskar vi att resa. För visst smakar osten lite bättre i Frankrike än hemma? Och visst är skymningen målad i andra färger på en kust i Marocko, än den är på Västkusten? Det är små saker som gör den stora skillnaden för oss, men det lustiga är att vi skiter egentligen i att resa. Jag kommer ifrån en väldigt liten familj, och jag vill tro att det är det som gjort mig till en relationsbyggande människa. Någonstans försöker vi väl alla bygga upp det vi inte fick gratis? Så oavsett om jag befinner mig i Tokyo eller i Sydney, och om än bara för ett ögonblick får chansen att insupa en annan atmosfär och känna tacksamhet för just det, så är det ju så lite värt mot att dricka ett glas vin med någon av sina närmsta, och dela livet med dem på plats. Oftast lyckas vi hitta en balans mellan det stora och det lilla, och det är så vi ser till att leva. Det mesta av det ni ser på Instagram betyder egentligen ingenting, det är bara platser. Och även världens trångaste utrymmen kan kännas tomma utan någon att dela dem med. ”Det är lätt att odla myten om sitt eget liv om man bara har gödsel, kanske är det därför som grannens gräs verkar så mycket grönare – eftersom det är fullt med skit!”, skrev Fredrik Backman i ”Folk med ångest”. Det som faktiskt spelar roll, det kanske vi inte delar med oss lika ofta som vi borde.

Det som fångade mig när jag som 19 åring började flyga för SAS, det var den avslappnade fysiska kontakten, och murarna den raserade. Att varmt krama om någon man knappt har sett förut. Att lägga handen på en främlings underarm för att visa att man lyssnar. Att ja, bara sitta närmre varandra. Det finns väl knappt någon annanstans. Jag vet inte vad om det numera kan räknas som en arbetsskada eller en arbetsförmån, men alla som känner mig vet att jag är en väldigt taktil människa. Kulturbetingat är väl det enda man inte kan påstå att det är. Om det är någonstans i världen människor redan var duktiga på att hålla avstånd till varandra redan i förväg, så var det väl i Skandinavien, lustigt nog. Alla ni som läser, som jag någon gång arbetat tillsammans med, behöver nog inte ens en förklaring. Ni fattar precis. Och ni som inte riktigt förstår, så vill jag poängtera att denna särskilda fysiska närheten också alltid burit en respekt med sig. Såklart är varje möte och varje plats situationsbetingad, och det går inte att generalisera bortom det. Men den här närheten, det är den som gör att vi så ofta ser på varandra som familj även när vi ibland inte vet mer om varandra än våra förnamn. Ibland vet vi inte ens det. Jag har själv stått med brustet hjärtat och gråtit i en kollegas famn jag aldrig mött förr, och samtidigt känt mig helt trygg. Låter det inte märkligt? Jag har hållit många händer, både gett och fått många varma goa kramar och jag har tittat in i väldigt många ögonpar under årens gång. Det har gjort mig till en bättre människa att få vara en del utav en sådan kultur. Och den kulturen har varit likadan i alla flygbolag jag arbetat för.

Att vi just nu avråds från att göra precis allt det, det gör att jag inte kan hålla tårarna tillbaka. Att behöva använda munskydd och skyddshandskar ombord. Det är så bisarrt. Så skränande bisarrt när det naturligaste världen, helt plötsligt upphör att vara det. Och jag undrar så vilken värld vi återvänder till, när alltid är över? Att leva i nuet har nog fått en ny innebörd för oss alla. Det vill jag mitt i mörkret tro bär något fint med sig på längre sikt.

Jag läser det ni skriver, lyssnar till det ni säger och reflekterar. Det enda jag någonsin velat uppnå med mitt skrivande är att uppmana till mer lyssnande, och kanske blir det just precis det vi tar med oss när det här är över. Att vi lyssnar mer innan än efter.
Ta hand om er där ute. Vi fixar det här också.