Påminnelser om andra verkligheter.
Det var mitt i natten och vi stod i avgångshallen på flygplatsen. I sista minuten hade vi hunnit boka en biljett åt henne. En enkelbiljett. Jag vill inte säga att hon behövde fly, fast det var ju det hon gjorde. När hon berättat för sin pojkvän att hon var gravid och inte ämnade behålla barnet, då hotade han med att gå till polisen. Och hade han hunnit, så hade han fått rätt. I det landet hade han varit den som fått rätt. Så utan val stod hon där, medfaret iklädd dem första kläderna hon hittat att kasta på sig. En av dem starkaste jag känner. Och jag minns hur bräcklig hon såg ut medan vi såg henne gå igenom säkerhetskontrollen. Förändrad på något sätt. Som att hennes verklighet blivit en annan. En verklighet hon väl bara fått en inblick i, men som är så många andras, utan möjlighet att komma iväg. Hon kom iväg. Till en plats där hon fick välja själv. Hon hade möjligheten, så den gången gick det bra. Eller bra kanske är ett konstigt ord. Hon undslapp, i bristen på egna rättigheter.
Vi var 17 år och jag väntade utanför tjejtoaletten när min vän kissade på en sticka. Efteråt satt vi på en förstutrapp och delade en cigarett under tystnad medan två streck uppenbarade sig på den lilla displayen. Avsaknaden av ord talade för sig själv medan röken långsamt singlade sig uppåt i den råa oktobermorgonen. Dagen efter följde jag med henne till Ungdomsmottagningen. Ett samtal i ett tryggt rum senare fick hon en tablett, och sen fick livet gå vidare. Under gymnasieåren kom det att ske ett par gånger, med ett par olika vänner. Jag var ofta den som följde med. Aldrig var det något särskilt, och idag ser jag tillbaka på det som något av det mest särskilda. Möjligheten. Enkelheten. Tryggheten. Det fria valet. En overklighet för så många, på så många platser.
En vän till mig växte upp med i Sydamerika, i en värld långt bortom föräldraledighet och månatliga barnbidrag, där verkligheten i sig ständigt var en kompromiss. När han var fem år gammal ringde hans dagmamma till hans mamma. Hon var bekymrad för honom, och hon tyckte att han uppvisade oroväckande tendenser eftersom han föredrog att umgås med flickorna istället för med pojkarna i klassen. Detta alarmerande beteende tyckte dagmammans att en psykolog skulle få utreda, för att se så det inte var något ”fel” på honom. För tänk om han var ”en sån”? Lyckligtvis tillhörde, och tillhör, hans mamma den proggresivs sorten, och hon konstaterade kort att så längde hennes son mådde bra var detta det dummaste hon hört, innan hon smällde på luren. Pappan däremot, han blev orolig. Det är ju ofta så i troende länder, att acceptansen för att vara annorlunda ofta är knapp. Så han tog med honom till den där psykologen, utan mammans vetskap. Men min vän minns inte så mycket ifrån mötet med psykologen. Annat än att han sattes att leka i ett rum med en hög med leksaker för tjejer och en hög med leksaker för killar, medan dem vuxna såg på. Han var för ung för att förstå, men ändå tillräckligt gammal för att inse att det låg i hans intresse att inte välja ifrån den rosa samlingen, så det gjorde han inte. Det var ett test. Ett test han kanske inte förstod, men fem år gammal hade han trots allt redan börjat ana att livet skulle bli enklare för honom om han istället för välja fritt, lärde sig att välja ”rätt”.
När jag var i samma ålder som han var då, då valsade jag in i min mammas garderob och tog på mig hennes klänningar och högklackade skor och dansade omkring. Säkert hade jag läppstift på också. När hon hittade mig skrattade hon och sade att jag var fin, och just precis så minns jag hur det var att växa upp för mig. Jag blev alltid mött i mitt sätt att vilka vara. Tillåten att prova, tillåten att välja. Uppmuntrad och upplyft, varenda gång. Så länge jag höll besticken i rätt hand var allt annat tillåtet. Ja min mamma är en fantastisk kvinna. Det vet alla som läser det här, som har träffat henne. Alltid före sin tid, alltid vidsynt, alltid inkluderande. Tyvärr, om man kan säga det, är hon ju bara min mamma. Men på sätt och vis lånas hon ju ut hela tiden. Hon behövs på så många platser, och för så många människor. Jag pratar ofta om henne, och människor blir glada och vill alltid höra mer. Hon är nog den bästa föräldern en ovanlig kille kunde få, och anledningen till att jag berättar om detta, är för att det så många gånger gått upp för mig hur många som inte hade en Tatta att växa upp med. Och vad det har kostat dem.
För inte alls länge sedan var jag i Singapore. Jag och en kollega till mig hamnade på en nattöppen marknad, och där mitt i pulsen, hukade över ett skrangligt plastbord med immiga ölflaskor, så berättade han om sitt liv. Vi hade ganska mycket gemensamt, vilket kanske var anledningen till att han öppnade upp sig. Hans bakgrund visade sig vara ifrån en annan värld. Uppvuxen i skarven till Europa i en djupt troende familj, hade han fått gå i en kristen skola. En dag när han var 13 år fick han i uppgift att hålla ett föredrag för klassen. Ämnet, det var att tala om homosexualitet, och hur det fördärvade samhället. Jag vet inte om det var en slump att just han blev tilldelad just det ämnet, jag kände ju inte honom då. Men han höll föredraget. Också väl för ung för se något fel i det hela. Men samtidigt tillräckligt gammal för att, som han sade, ”något skulle gå sönder i mig”. På något plan insåg han ju, att det här rörde honom själv. Han fortsatte med att berätta att han väldigt nyligen gått på maskerad. Han och hans kompisar hade klätt ut sig till hula-hula dansare med stråkjolar och kokosnötter och allt därtill. När bilder ifrån festen lades upp på sociala medier så skrev hans mamma och bad honom att ta ner bilderna, eller ta bort familjen ifrån Facebook. Hon tyckte att han skämde ut dem med sitt ”utsvävande liv”. Jag satt med en klump i halsen i den kvava nattluften när han berättat färdigt. Grubblandes över denna en annan verklighet. Det var som att det öronbedövande surrandet runt omkring oss tystnat, och så är det ofta. Jag skulle kunna vara självisk och säga att jag egentligen inte ville lyssna. För det hugger i hjärtat att återge den här berättelsen just nu. Jag minns hur han berättade den. Det var inte som att den låg bakom honom. Det var som att han hängde på kanten till att avgrundsdjupt hål, och liksom ifrågasatte varför han höll sig kvar. Kanske var det därför jag lyssnade. Och alltid lyssnar. För utan att lyssna till varandras historier, kommer vi inte att lära utav dem. Hur går det, om vi inte gör just det?
Ibland. Väldigt ofta, känner jag frustration över att jag inte gör mer för att Världen ska bli en finare plats. Jag är ju inte Greta. Eller Magda. Eller Stina. Det är väl i och för sig väldigt få utan oss som är det. Det gör ju ont att berätta. Även om det så gott som alltid är andras historier. Fast ändå så ont att jag ofta skjuter på det. Men någonstans är ju delandet av dem här berättelserna, dem här ganska vanliga och samtidigt så ovanliga berättelserna, ett uppöppnande. De utav oss som växte upp i det där landet i norr, utan att någonsin behöva reflektera över tillgängligheten till dagen-efter piller, eller kanske självklarheten i att leka med vilka leksaker man vill, eller få gå på en jävla maskerad utan att få sin trygghet ifrågasatt, vi måste tyvärr lyssna till dem som inte fick detta. Bli påminda av det särskilda i allt det vi aldrig behövt tycka var något särskilt. Och de som växte upp utan dessa självklarheter, måste få chansen att höra att dem existerar.
Vi mår alla bra av att bli påminda om att medmänsklighet existerar, oavsett om det bara är vanliga liv, mellan vanliga människor, i dem vardagligaste av liv. Trots allt är det ju dem som de flesta av oss lever.
Och kanske kan vi komma varandra lite närmare genom att berätta lite oftare om där kärleken finns, och framför allt, våga lyssna till dit den ännu inte hittat. För kanske kan världen förändras precis på det sättet. Genom att berätta. Och lyssna.
Jag vet att det har förändrat mig.
